torsdag 24 oktober 2013

Till vardags gör jag ingen skillnad

Jag vet att jag är otroligt icke-politiskt korrekt nu, men just i dag är jag glad att jag är mor till en son. Det i och med att HPV-vaccinet debatteras och det är för och emot i de flesta flöden jag ser. Jag är helt enkelt för trött för att vaccindebattera, och är därför, just i dag, glad att barnet är en han.

Men, någonstans tycker jag att det är intressant, inte skillnaden mellan flickor och pojkar, men den egna inställningen till det eller de barn man blivit välsignad med. Är det lättare som förälder att identifiera sig med ett barn av samma kön? Eller är det helt enkelt roligare med ett eller flere barn av det motsatta könet? Och hur är det om man har barn av olika kön - ser man framtidens skräckscenarier och lyckostunder på olika sätt för barnen om de är av olika kön?

Jag ska vila på den och kanske återkomma med egna funderingar utgående från det lilla liv jag har.

1 kommentar:

  1. Nå jå, alltså en intressant fråga om att identifiera sig med sina barn. På ett sätt tror jag man projicerar sig själv på ett barn av samma kön. Och det är helt fel, men jag tror att man obemärkt gör det. man förväntar sig liksom att det är en kopia av en själv som liten.

    Men hos ossfinns det barn av båda sorten och en av pojkarna har så mycket gemensamt med mig att jag i honom ser en nästan exakt kopia av mig själv. Nånting som är roligt då det är roligt och riktigt hopplöst enerverande då man ser sina egna sämre sidor.

    Flickan är kanske inte riktigt så lik mig, men hon är så liten ännu att jag inte riktigt vet.

    Men nu då till det svåraste. Tycker jag. Att. Eftersom jag tycker att den ena killen är precis som jag, förväntar jag mig också att han skall vara det i allt. Och det är han ju inte. Och är det sen då ännu konstigare att projicera sig själv på ett barn av ett annat kön?

    SvaraRadera