onsdag 2 oktober 2013

Att känna och må på social plattform

Har reflekterat över det en tid nu, främst då jag varit inne i Facebooks sfärer. Reflekterat över det här med att känna och må på social plattform.

Min feed är rätt bred, där finns allt från typen som bara visar hur fint och glassigt allt är, till typen som aldrig uppdaterar sin egen status, utan mest hänger där för att ha koll på vad alla andra gör. Var och en av dem som är min vän på Facebook är det av en orsak och jag uppskattar och respekterar dem alla.

Så, följande är absolut inget man skall uppfatta som kritik, det är bara en reflektion utan någon som helst målbild, onödigt att försöka hitta någon specifik person som skulle vara figuren bakom mina funderingar.

Men, har en tid reagerat på FB-vänner som känner och mår på FB. Känner sig ledsna, sorgsna och trötta. Mår dåligt och illa. Gemensamt - inte för person eller personer, utan för statusuppdateringarna i kategorin må och känna - är att det är fråga om kvinnors uppdateringar. Vilket får mig att fundera över om det är för att kvinnan är mer benägen att uttrycka känsla? Själv tror jag inte det, men mer benägen att uttrycka just det här på just FB?

Något som är gemensamt för statusuppdateringar i den här kategorin är allt det som lämnas öppet efter punkt, frågetecken eller en smiley. Utrymmet. Kommentarsfältet.

Jag står alltid lite förvirrad vid kommentarsfältet, i synnerhet i de fall jag inte har en aning om varför skribenten uppdaterat som hen gjort.

"Jag orkar inte mer."

Vad skall jag säga då? Vad svarar man då?

Nu är det där bara ett exempel, men jag känner mig osäker i situationer där en känsla, ett mående, på något sätt endimensionellt, klistras upp på en vägg. Så att jag skall tycka (till) om det.

Det här är alltså inte motsatsen till de som lägger upp bilder på den fantastiska semestern och det välstädade hemmet, det är något annat.

Som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som jag uppenbart grubblar över.

6 kommentarer:

  1. Det är faktiskt dessa kryptiska uppdateringar som varit de enda jag stört mig på men har inte vetat varför. Nu satte du ord på det: det är för att jag känner mig osäker på vad som förväntas av mig. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är skönt att se att jag inte är den enda som stannar upp vid uppdatering av den sort vi pratar om. Tack!

      Radera
  2. Jag känner igen känslan, men jag brukar oftast kommentera nåt som att "Krafter! Det kan kännas bättre ren imorgon.", eller liknande "anonymt", mest för att jag får panik om kommentatorsfältet ser ut att bli tomt och på nåt sätt tänker jag att ibland är de faktiskt bara några enkla ord (om än klyschor) som behövs för att ens lite uppmuntra?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är delvis det som förbryllar mig, pressen som sätts på mig som läsare att reda upp, peppa eller trösta. Trösta, ett tröstande ord är inte svårt eller tungt att ge, men jag märker att jag grubblar över det ansvar den ursprungliga skribenten "lassar över" på mottagaren.

      Radera
  3. Jag tycker att jag läste någonstans att sociala medier är till för glada grejer, inte deppiga. Visst finns det plats för djup och fina tankar, men gärna i ett lättsamt och sorgefritt paket, liksom...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har egentligen inget mot att läsa och "ta emot" också väldigt ledsamma uppdateringar. Men, det är lättare för mig att läsa om jag uppfattar att skribenten ändå bär sitt eget ansvar i sin ledsenhet.

      Radera