Det ekar, skallar fortfarande tomt. Det är därför jag hittar mina kuddar på annat håll.
Slås av hur lite fotografier jag har på min mor. Det finns foton på min mor, men i och med att vi inte varit varandras vardag på mer än tjugo år, så finns inte de där vardagsbilderna. I synnerhet inte de där vardagsbilderna på mig och min mor tillsammans. Det är kanske just därför något annat dykt upp.
Det där med att jag ser min mor. Inte i andemening, hon är god nog, min mor, att inte spöka än, men så där på gatan. Jag ser ofta det jag tycker kunde vara min mor, någonstans på trottoaren, en bit bort.
Vilket i sig andas andemening och, mer än det, saknad. För det att jag såg min mor i gatubilden, det fanns inte före och det fanns inte efter.
Det här, kära snuttefiltar, det tar er till ett mycket tidigt sjuttiotal:
Ni liknar varandra. De säger att man lär sig leva med saknaden. Jag vet inte. Ännu. Har inte behövt ta reda på. Men hoppas att det stämmer.
SvaraRaderaDet är nog så att man lär sig leva med sorgen, har ännu också svårt att acceptera den, om jag ens någongång klarar av att acceptera den.
SvaraRaderaJag har snön som mitt anderum. Skulle inte ha kopplat ihop min far med snö så länge han levde, men nu efter hans död får varje snöfall mig att stanna upp, minnas... För dagen efter hans bortgång snöade det, min tanke var då att till och med änglarna gråter. Begravningen snöade det, urnenedsättnigen snöade det. Så varje snöflinga som rör min kind är en påminnelse från min far, så nära, men så långt borta.
Så jag antar att det handlar om det där andra som dyker upp.
Styrkekramar till dig och din familj. Bilden utstålar sådan ömhet.
Din kolumn om din mamma, hur gammal hon blev, var väldigt gripande.
SvaraRaderaFår mig att tänka på att jag ska försöka få en bra tid med min mor, den tid vi har kvar tillsammans... fastän det inte alltid känns lätt.