Inte ett enda slag

Man ska inte tala om att fira, det är väl mer korrekt att säga att FN i dag, år ut och år in just den 25. november, vill påminna oss om våld mot kvinnor. I dag är det alltså den internationella dagen mot våld mot kvinnor.

Några ord om det. Kom att tänka på det i går då statsminister Juha Sipilä överraskande var så aktiv i fråga om den våldtäkt som en ung kvinna blev offer för i Kempele. Statsministern och många andra pratade väldigt mycket om vem eller vilka som utförde dådet. Nu är det inte bara det faktum att statsministern ingriper i ett specifikt våldtäktsfall i den egna hemkommunen som gjorde mig beklämd, mer beklämd blev jag i och med att väldigt få nämnde eller bar omsorg om offret. En ung flicka. Ja, den 20.11 var det dessutom den internationella barndagen. Också den instiftad av FN.

Men, våld mot kvinnor i Finland, få (politiska) röster som höjs mot detta som i det närmaste kan ses som ett normaliserat "fenomen" i Finland. Inte helt sällan så att det är en helt i Finland född finländsk man som är våldsam mot sin flickvän, sambo, fru, barnens mor.

Jag är uppvuxen i ett våldsamt hem. Under så gott som hela min barndom fick jag se min mor bli slagen. Jag blev själv slagen av samme man som slog min mor. Inte på något när så ofta eller så brutalt som min mor, det går inte att jämföra, men slagen ändå. Mer ärr i själen än i kroppen.

Jag kan fortfarande, efter alla dessa år, på en bråkdelssekund ta mig tillbaka till alla de där situationerna, grälen och slagen. Det behövs bara ett ljud, en lukt, en hotfull situation så är jag tillbaka i min barndom. Rädd, tillsammans med mina syskon. Skammen över att jag inte kunde få det att sluta, rädslan för att något värre skulle hända , ångesten under de dagar som kunde kallas lugna.

Min mors skam. Över att hon på något sätt lät detta fortsätta. Hennes bestörthet då hon insåg att jag var på väg att följa henne i hennes fotspår. Inte för att jag valde det, utan för att den som slog henne inte hade några dubier för att låta slagen hagla också över andra.

Spåren det satt. Jag kan fortfarande drabbas av panik i situationer som jag upplever som hotfulla. Må det vara berusade personer som börjar gräla på spårvagnen eller personer med en aggressiv framtoning. Jag kan inte vara i sådana situationer, det handlar inte om att jag måste ta mig bort ur de här omgivningarna, det handlar om regelrätt, intuitiv flykt.

Tillbaka till frågan om skam. Det är den vanligaste förklaringen kvinnor som blir misshandlade uppger som orsak till varför de inte säger något. Varför de inte gör något åt saken. Min mor är, eller var ett exempel på den allsmäktiga och förintande skammen. Nu kan jag inte påstå att vi i familjen var de enda som visste det här, men skam bidrar säkert också till att ingen annan - utomstående - sade något eller ingrep.

Jag bar på samma skam då jag var liten, då jag levde mitt i det här. Som jag önskar att jag varit befriad från den, har många gånger tänkt att jag kanske hade kunnat bidra till att bryta det här då. Men, så var det inte och jag kan förlåta mig själv det. Jag var ett barn. Och kan idag bara vara glad över att jag inte låter skammen hålla tand för tunga. För det här är inget jag hymlar med, jag kanske inte skriker ut det, men försöker dra det som är min historia då det finns en orsak, ett sammanhang. För att någon kanske ska, ja, jag vet inte. Våga mer än jag vågade? Våga mer än min mor kunde?

Fram för allt vill jag bidra till att det här inte är ett sådant hyschhysch-ärende som det långt har varit. Kan jag få ett barn, en ung människa eller kvinna att känna att hen inte är ensam så är det redan ett litet, kort, strå till stacken.

Behöver jag säga att jag är en fullfjädrad våldsmotståndare? Behöver jag säga att jag är den som, som ett mantra, alltid säger det. Gå vid första slaget. Nej, gå före första slaget.

En tröst, en snuttefilt, är att min mor fick leva många år och sina sista år i lugn och ro. Ett liv som hon själv basade över, ett liv i vilket hon inte behövde vara rädd för någon. Älskade mamma.

Kontakt med Gud var ett måste

Läste Sandra Erikssons blogginlägg om hang-ups och nojor, du kan läsa det här och kom att tänka på det.

Att jag också hade en rätt lång period i min barndom då jag maniskt bad till Gud om kvällarna. Bad till Gud och grät.

Jag tror att bönerna hade sitt ursprung i att jag under en relativt kort period förlorade både min mormor och morfar och all denna död gjorde mig rädd för att förlora resten också. Så bönestunden byggde främst på att jag rabblade namn, namn på dem jag önskade att Gud skulle hålla vid liv. Ni kan bara ana er till hur livrädd jag var för att glömma något namn.

Så här höll jag på i det som nu känns som evigheter.

Rabblade också bönen "Gud som haver..." så där som inledning, jag tror att jag hade för mig att jag först måste komma med något anständigt före jag började be om en massa saker och tjänster.

I något skede avtog dödsskräcken och bönen föll bort. Och titta nu bara på hur det blev. Lever alla de som jag bad att skulle för evigt bevaras. Nä, där ser man.

En detalj på det ännu. "Lyckan", ni vet som i "...lyckan kommer, lyckan går...", just den "Lyckan" såg jag framför sig som en filur gjord på en kaffepåse, ni vet den där som kaffet är förpackat i. På två, korta, spinkiga ben.

Saker en funderar på

Vet ni, jag har under månader haft svårt att formulera något som kunde se ut som riktiga inlägg. Det är inte fråga om att det inte skulle surra i huvudet, det gör det, men inget blir till något som ser ut som "inledning, uppfart, kulmen och klart".

Mest bara korta franska streck.

Så, jag lägger ut dem här i stället. Så kanske de flyttar ut ur mitt huvud. Inte för att alla tankar behöver göra det, en del av dem är riktigt behagliga.

- Bloggalan. Vet ni, jag inser att jag är riktigt lastgammal. Själva galan, nomineringarna och festen, berör mig noll. Desto mer engagerad är jag i alla kringdiskussioner. Vi har poddat om det i den Finlandssvenska mediepodden (som du hittar HÄR) och om alla galna avstickare det som borde vara en glad fest urartat i.

- Uh. Att bara nämna att jag poddar ger mig själv rysningar. Det är en av mina absoluta svagheter, jag fullkomligt avskyr att marknadsföra mig själv eller att sälja det jag gör. Eller att sälja över huvud taget.

- På tal om att sälja. Den lille, eller den större av de två små. Han spelar fotboll nuförtiden. Och i och med det tvingas jag sälja, tvål och sådant. Jag försökte sälja med ett tårdrypande mail som gick till mina kolleger. Vill ni ha en kopia? Det bidrog till god försäljning kan jag lova.

- Sen en fundering. Har de senaste dagarna grubblat mycket över en ekvation. Då det kostar exakt lika mycket att behandla en människa väl som det kostar att behandla en människa dåligt, varför väljer så många det senare alternativet?

- Hjälper det att ha något att se fram emot? Hell yes.

- Fick genomläsa en intervju gjord om och med mig själv som var så fin att det kändes långt in i hjärtat.

Problemområden i residenset

Visst, visst. Jag trivs bäst i ett välstädat hem, städat åtminstone så att det inte ligger en massa saker framme.

Hur tror ni att det ser ut hos oss?

Den där sköna fåtöljen. Alla andra sitter "invirade i en varm film med en kopp te och brinnande ljus". Hos oss är det tvättade lakan och handdukar som myser i stolen.

Det är så behändigt med ett stort arbetsbord. Synd bara att alla andra grejer hann först. Och så lite kläder på det, de kravlar verkligen upp överallt.

Som i den här fåtöljen, som gjord för att sitta och läsa i. Vem hann först? Kläderna.

Vi har verkligen många, sköna stolar. Den här lämpligt placerad framför tv:n. Undrar vilka program kläderna tycker om att titta på?

Vi kan väl ta en titt i köket också? Som många andra, prioriterar vi mycket yta så att det ska vara lätt att vara lite huslig. Kan berätta att det är svårt att klämma in sig i det här hörnet för att tillreda lite mat...

Så, nu har ni sett några av problemområdena i det Römanska residenset. Välstädat och avskalat.

De där drömmarna man hade som barn

Det var en Ikea-kasse på min kollegas rum som helt plötsligt påminde mig om något ur min barndom jag helt hade glömt.

Jag var en hästflicka då jag var liten. De monetära möjligheterna för att få egen häst, eller ens för att få rida var väldigt begränsade. Jag red egentligen ganska lite, mer handlade det om att hänga på stallet, göra det man fick göra i väntan på att få en egen sköthäst - alltså sköta någon annans häst, göra allt det där ägaren inte ville göra själv.

Innan jag går in på själva minnet som hästtäcket i Ikea-kassen påminde mig om, några ord om stallet. Sett ur det här perspektivet så stämmer det, det som sägs om hästflickor, att man faktiskt lär sig väldigt mycket man kan ha nytta av senare i livet om man hänger på stallet.

Som det här med att få förtroendet att sköta en häst. Jag kan med fog säga att jag och vi verkligen slavade för att visa våra framfötter. Det började med att man kanske vågade sopa stallgångarna. Man ledde lektionshästar under nybörjarlektionerna. Man ställde upp som frivillig på alla talkon som ordnades, man blev lycklig då man fick en så kallad städtur som innebar att man fick städa sadel- och klubbrum. Man blev rent av salig då man uppgraderades till en av dem som hade stalltur, alltså blev en som fick i uppgift att på lördag- eller söndagmorgon ta sig till stallet, vid 0600, för att mata hästarna och städa boxarna (som var drygt 30 till antalet i vårt stall).

Det att ens namn dök upp på en städ- eller stallturslista, det innebar att man var någon. Och inte bara det, samtidigt var ett bevis för att man visat att man var någon som var värd förtroendet.

Och den där efterlängtade "egna" hästen att sköta. Kanske till och med få rida på någon gång. Den omsorg med vilken man tog sig an uppgiften. Sällan har väl hästar varit så välryktade som då den nya skötaren får en chans, sällan har sadel, träns och allt annat som hör till varit så glänsande rena.

Som en detalj, att ta hem allt från hästens borstar till täcken för att tvätta dem, det var inte ett jobb, det var en fröjd.

Inte bara det att man äntligen hade en häst att ta hand om, att ösa all sin kärlek över. Utan också det att någon litade på en i sådan mån att man fick det ansvar man fick.

Och genom allt detta, alla människor. Alla flickor, ja det var bara flickor och en eller ett par pojkar, som fightades för samma sak, ridlärare, annan personal och hästägare - denna helhet av människor som man skulle komma överrens med, lära sig av, bli lurad av och vara bäst vän med. Man kan med fog säga att det stämmer, att man lär sig mycket på stallet man har nytta av.

Som det till exempel, att ville man till stallet - i vårt hushåll i alla fall - så fick man ta sig dit på helt egen hand. Det kvittade hur långt det var till stallet, det kvittade att vi inte hade råd med cykel, för att inte tala om att någon skulle fått för sig att skjutsa mig stallet. Ville jag dit, fick jag ta mig dit.

Och dit tog jag mig, varje dag.

Men minnet då? Jag hade en gammal kappsäck under min säng, en röd en. I den samlade jag dyrgripar som kunde vara bra - och nödvändiga - att ha den dagen jag fick en egen häst. En elastisk binda ur ett medicinskåp, en borste, bomull och en hovkrats, kanske något till.

I backspegeln ser jag ju att det var just inget jag hade samlat, men då var det mina dyrgripar. Varje enkel liten sak, jag gick ofta genom dem alla, var ett säkert steg mot att vara förberedd den dagen jag skulle få en alldeles egen häst.

Det här minnet känns så soligt och underbart nu då jag kommer ihåg det i dag. Så ljuvligt att vara så övertygad om att drömmen en dag kommer att bli sann, att helt fullt ut bäras av den.

Nu, då minnet är flera tiotal år gammalt kan jag ju galant konstatera att jag än i denna dag inte haft en egen häst. Då när man skulle haft tid och utrymme för en häst hade man inte råd, nu då man kanske skulle ha råd har man varken tid eller utrymme.

Så, jag tröstar mig med det där andra. Att man har nytta av det man lärt sig på stallet i stället.

Dagens martha

...eller dagens och dagens. Säsongens, ska man kanske säga.

Nej, men i dag har jag åtgärdat det sista som måste göras efter att ha skördat allt från landet och växthuset.

Det finns inlagda rödbetor och gurkor i kylen. Det finns morot, riven och i skivor i frysen, morötterna har lika nedfrusna vänner i rödbetorna - också de i skiva och rivna. Spenaten ligger också i frysen. Lök har vi burkar mest längs hela huset och det sista jag gjorde i dag var att jag tog ner libbsticka, citrontimjan och oregano som nu är torkad.

Det roliga är att allt det här - precis som salladen, tomaterna och potatisen - finns att köpa i butiken mindre än en kilometer bort. Att köpa det jag nu i stället sått, skött och skördat, skulle garanterat ha varit mycket, mycket billigare. Men, ändå. Det är inte bara det att jag känner mig sådär ljuvligt 50-tals huslig då jag donar med allt det här, det är så mycket annat också.

Dels tycker jag om att låta barnen se hur mat faktiskt blir till, den större av dem tycker dessutom om att pynja där i landet med mig. Dels är det så jädrans bra och terapeutiskt göra. Att gå lös på ogräs och annat i landet, det finns få saker som är så avkopplande.

Nu ska jag äta mig genom den här vintern och vänta på att få börja i ruta ett igen.

Jag har aldrig...

...sett ett enda avsnitt av serien "Downton Abbey". Jag har inte ens sett någon liten del av ett avsnitt. Jag trodde länge att hela serien hette "Downtown Abbey".

Råkade nämna det här i ett sammanhang igår och jösses så folk blev upprörda.