För torra kinder och annat

Ser att Muffins efterlyser tips mot torra kinder på barn. Kan varmt rekommendera Shea Butter, Karitevoi heter det på finska. Du kan läsa mer här. Har själv upptäckt smöret för en vecka sedan och tycker att det funkar väldigt bra, också på den lilles kinder och läppar. Fördelen är att det inte doftar något och att det är en naturprodukt. Rekommenderar varmt!

Inser att jag inte är särskilt långt framme i trendnosarkön, jag upptäckte chiafröet för några veckor sedan.

Gratulerar på födelsedagen, finaste.

Min älskade mor firar födelsedag idag, för första gången på breddgrader på vilka jag inte kan nå henne.

Grattis, fina, jag saknar dig så.

Visare än laman?

"Äiti, tiedätkö mikä on tärkeintä?"

"?"

"Hidastaminen."

(På svenska ungefär: "Mamma, vet du vad som är viktigast? Att ta det lugnare.")

Medaljens andra sida

Med anledning av det förra inlägget, en titt på medaljens andra sida. Som jag skrev i en av mina egna kommentarer, allt är ju bra nu och jag tycker själv att jag inte bara har lärt mig mycket av att växa upp som jag gjorde, jag tycker att jag har nytta av det än i dag.

Tycker själv om, ja, fast det kan låta lite prettot, att min egen uppväxt fortfarande får mig att reagera på saker. Vet inte hur det ligger till, men alla kanske inte reagerar på att barn redan i dagis riskerar delas in i olika läger på grund av eller tack vare familjens situation.

Och som jag skrev, jag kunde köpa ett par skridskor nästan varje vecka om jag ville. Men, det gör jag naturligtvis inte.

Någonstans ligger det ju och trycker, det att jag vill ge det barn jag fått, allt. Allt det han vill ha och allt det jag själv kanske saknade. Men, det gör jag inte. För jag vet att det inte är en framkomlig väg att gå, att som barn få allt man vill ha. Det gör en gott att högt önska sig något, ibland inte alls få det och någon gång faktiskt få det. Men ändå pockar det på, att jag vill ge barnet allt.

Och försöker göra det på andra sätt. Genom att ge honom så mycket som möjligt av det som inte kostar något. Tid, självförtroende, skratt, gränser, sagor, jo och nej, upplevelser och kärlek.

Högsäsong för lågvatten

Fick ett mail från den lilles fantastiska dagis, allmän information och en påminnelse om att gruppen kommer att åka skridsko under några dagar nu under våren.

Omedelbart en känsla av obehag. Inte för att barnen ska skrinna, och vi hinner skaffa skridskor, de förra har hunnit bli för små. Det handlar inte om det att den lille inte är speciellt förtjust i att skrinna, han tycker helt enkelt inte om att göra saker han inte är bra på och det kanske går om.

Men, mailet tog mig tillbaka till tider då jag själv gick i skolan. På den tiden skickades information till föräldrarna via lapp som man som skolelev bar hem och det tunga, fadda som lade sig över axlarna, kring hjärtat då lappen innehöll något som vi måste skaffa, köpa. Att komma hem och säga att jag behöver ett paket skidor, skridskor eller si och så mycket pengar för att delta i klassresan och veta att mina föräldrar inte alla gånger hade råd.

Skam då man då kom hem med lappen. Skam då man kom tillbaka till skolan tomhänt.

Alla de här extra utgifterna lade sig som en våt filt över allt det som redan var vardag. Inte ens på den tiden, då mode nu inte var så avgörande och hårt som det är i dag, gick det mina klasskompisar obemärkt förbi att jag hade ett par jeans till mitt förfogande. Jeans som användes måndag till fredag, tvättades under veckoslutet och så höll de kanske hela läsåret. Frågor som varför jag inte har någon cykel och varför jag inte kan rida på lektionshästar som de andra flickorna i klassen och så några lappar om skridskor, skidor, utflykter och annat på det.

Skammen sitter kvar i ryggmärgen, trots att jag i dagens läge kunde köpa ett par nya skridskor så gott som varje vecka, dyker känslorna upp då jag läser att den lille ska åka skridsko tillsammans med sina dagiskompisar.

Tanken på att det dagligen finns små barn som riskerar att känna samma skam, riskerar att mobbas, slutas utanför föranledde dagens ledare i Borgåbladet, du kan läsa den här om du vill.

Fobistöd, eller därför bloggar jag

Ja, men vet ni. Du milde så det är skönt att bara lägga ut texten, om hur inåtvänd jag är, hur illa jag tycker om telefonen och se att ni sluter upp. Stort tack ska ni ha!

Jag tror att de tidigare två inläggen på någon vänster hänger ihop med varför jag bloggar. Att blogga är ett för mig betydligt lättare sätt att vara i kontakt, lättare än att då träffas eller ringas. Och jo, vet ju att det inte är samma sak, att sitta för sig själv och skriva, eventuellt få någon kommentar och sedan svara på dem som i att sitta runt ett bord och prata. Men, någonstans ändå, samma kärna.

Ni som kommer ihåg hur det var i början av nittiotalet, kommer ni ihåg att man gjorde stor skillnad på IRL och det som hände på internet, det som hände på internet, det hände liksom inte på riktigt. Hände det ändå något på internet, så var det inte lika fint som det som hände IRL.

För mig och likasinnade är det skönt att det där IRL inte är det ända som räknas nuförtiden.

Någon gång i alldeles snar framtid ska vi prata om att inte räcka till. Något annat vi borde ta upp?

Telefonfobin

Det här med telefonfobi, det skulle vi ju ännu prata om.

Finns det något jag tycker illa om, så är det att tala i telefon. Både att ta emot samtal och ringa samtal, uh. Det absolut värsta jag vet - i fråga om telefoner - är röstmeddelanden. Att lyssna på sådana ligger på min absoluta bottenlista. Behöver jag tillägga att jag a) har väldigt låg telefonräkning, b) aldrig lämnar ett röstmeddelande och c) är en stor vän av SMS?

Jag är säkert den enda i modern tid som längtar tillbaka till den tid då telefonen satt fast i väggen.