Det finns möten

...och så finns det möten.

Det finns jobbmöten och så finns det möten utanför arbetet - föräldramöten, föreningsmöten och andra möten.

Det är väldigt mycket möten i mitt arbete. Jag föredrar möten med a) agenda, b) tajt tidtabell samt c) lite utrymme för sådant som inte finns på agendan och d) inget privat marrande.

Möten som saknar det jag önskar och innehåller det jag inte vill veta av gör mig galen. Nu är jag inte medlem i många föreningar och ta mig tusen om det inte är just föreningsmöten som är en delorsak till det. För föreningars möten verkar vara allt det där jag inte önskar av ett möte.

Nu behöver man ju inte delta i möten bara för att man är medlem, men vill man delta och fixa så blir det ju ändå så ibland.

Att man sitter på möten som inte börjar på utsatt tid, som inte leds, som inte bokförs, där ingen ber om ordet eller delar ut ordet. Att man lyssnar på för mötet helt irrelevanta historier till och med tre gånger - främst för att alla inte var med då mötet började - och sen grälar man för att man inte förstår vad den ena säger för att den andre inte lyssnar.

Huoks.

En cigg och en konjak, kanske?

Vet inte om jag berättat det, men jag lider av någon underlig åkomma som innebär att jag inte kan göra saker då alla andra gör det. Ingen social fobi, tror jag i alla fall, men mer sådär att om alla andra läser Dan Brown - då på den tiden då det hände - så kan jag inte göra det.

Inte samtidigt i alla fall.

Samma sak har gällt tv-serier, då andra tittar så låter jag bli och kollar något år efter. Sopranos tror jag att jag såg för ett par år sedan. Netflix hakade jag på några månader efter alla andra och ser först nu Mad Men.

Och jösses den serien. Den är så tjock av också annat än tobaksrök och konjaksånga att jag blir alldeles matt då jag tittar på den. Jag får lust att sparka de väna hemmafruarna och en del av sekreterarna i stjärten då jag tittar på dem. Samtidigt är de ju så ljuvligt ljuva och har så vackra kläder.

Tänk om vi bara skulle leva så en dag eller en vecka både på jobbet och hemma, ja, minus den där kvinnorollen då. Bara hasa omkring på kontoret från rum till rum, en drink här, ett bloss där, allt för att avrunda arbetsdagen på det lokala haket.

Det där rökandet - och då är jag ändå uppvuxen med rökning i bil (det var inte jag som rökte), rökning på flyg, rökning inomhus - det ser så galet ut då de i Mad Men sitter och röker vid matbordet.

Tänk att det skulle gå så här snabbt, det dröjde bara så här länge så känns det konstigt att se folk röka offentligt.

Jag kanske berättade det redan, att den lille håller på att tappa konceptet då han ser någon röka? Han går helt sonikt fram till folk och säger det, "Vain tyhmät tukapoi."

Där står man sedan och visslar.

Att lura sitt barn

Den lilles dagis kör med så kallade projekt, utgående från barnens diskussioner i början av hösten utkristalliseras ett projekt som barnen sedan jobbar med under hela året. Fungerar bra, det är roligt att följa med också som förälder.

För två år sedan, i trakterna av att den lille skulle börja på dagis, besökte en cirkus vår by. Vi ansåg att den lille var för liten för cirkus (inte för dagis, tydligen) och stannade hemma (samtidigt som resten av byn vallfärdade till cirkusen).

Det blev ju naturligtvis så att projektet den hösten, den annars också omvälvande hösten, blev just "cirkus". Och jösses så vi har skrattat år det (vi fullvuxna), att den lille har varit totalt absorberad och indragen i ett projekt uti vilket han inte ens visste vad rubriken betydde.

I ett helt års tid.

Hyggliga vi är.

Nåväl, för att råda bot på trauman i efterhand tänkte vi gå på cirkus i dag.

(Uh. Jag har gruvlig angst för cirkus. Är rädd för clowner och tycker synd om alla djur som uppträder. Uh.)

Dagens i-lands

Eller egentligen handlar det om de senaste veckornas i-landsproblem.

Vet ni hur svårt det är att hitta ett balkong- eller terassmöblemang som inte är fult som stryk?

Vi måste prata om det

Ögonfransförlängningar, vi måste prata om dem.

Är jag den enda som blir lite till mig då jag möter personer som förlängt fransarna? Det gäller i synnerhet med människor som man ser ofta, en dag står de där med fransar betydligt längre än tidigare.

På något sätt drar dehär fransarna blicken till sig, och det är ju högst naturligt att se folk i ögonen, menmen. Då det känns som om jag skulle stirra på förlängningen och bara förlängningen? Sänka blicken kan jag ju inte heller, för då tittar jag ju rätt som det är på helt fel ställe igen.

Så, om ni ser någon med blicken som flackar, så är det jag och mitt problem med fransförlängningar.

WTF?

Fick i går fingret av en ung, manlig, bilist som körde i motsatt riktning, mot tinningen så där att jag skall förstå att jag är en riktig idiot.

Orsak?

Jag stannade för att låta ett barn cykla över gatan.

Only in Porvoo.

Nästan som Alexander Stubb

I dag känner jag mig nästan som Alexander Stubb.

Klämde in ett pass joga i stället för lunchpaus i arbetsdagen. Ni vet att Stubb alltid påminner oss om att en timme sport betyder två timmar mer fritid och att han alltid tillsammans med sin planeringsansvarige ser till att planera in träning i sitt arbetsschema.

Så, jag är nästan som Stubb. Utom att jag måste ansvara för min schemaläggning helt på egen hand.

Och inte skulle jag riktigt klara av en triathlon heller.