Balsam för själen

Inte för att jag behöver balsamera själen än. Men, dethär funkar alltid:


Så också idag. Förhoppningsvis med lite mindre snö.

Den håriga flickan på fotot heter Tara Peternella. 10-årigt tyskt sto. Står uppstallad på Nevas Ridcenter i Sibbo.

Off I go.

Det nattliga geniet

Nu har det hänt.

I natt hade jag en (!) briljant (?) idé. Eller en formulering var det egentligen frågan om. Formuleringen var så pass briljant att jag för ett ögonblick tänkte att jag borde ha en skrivbok brevid sängen. Det är ju det alla genier säger, att de skriver upp saker de kommer på om natten.

Men, jag är ju inte äldre än att jag kommer ihåg formuleringen på morgonen, tänkte jag. Jag memorerade noga.

Och nu?

?

Fest och kalas

Äh, jag ljög en smula i det förra inlägget. Det är klart att det finns en orsak att fira! Det är också firandet som lagt sordi på bloggandet.

Vi har firat Shortys ettårsdag (igen)! Nu har vi firat i en vecka och det är slutbakat på obestämd tid nu. De senaste festligheterna innebar svärföräldrar (mina, inte Shortys) och fin syster & co - och paketen var formidabla!

I sann, pedagogisk anda, har Shorty fått ett intelligenstest samt stödhjul för mammas trasiga själ.

Nu är det tomteloft här i Nickby. Pojkar sover, sockerbakis, och jag, ja, dillar.

Ringen på ringfingret

Ingen orsak att fira, rubriken har inte med något sådant att göra (det skulle sannerligen vara synnerligt om jag hade förlovat eller gift mig...).

Men, jag ville bara säga att jag tycker att ringar (smyckes-, inte bil- eller fläsk-)på andra finger än ringfingret (ringfingren, då jag är liberal) är fult.

Att ha ringar på många finger borde förbjudas. Ringar på många fingrar på bägge händerna, ja, det borde vara straffbart.

"Favoriten" är olika sorters smala guldringar (hrrr) på så många fingrar som möjligt.

Så. Nu var jag världslig igen.

Fosterbarn och familjeliv

Radio Vegas program "Familjeliv" kommer att ta upp fosterfamiljefrågan i morgon.

På Familjelivs FB-sida ställer redaktionen en fråga:

Familjeliv undrar varför det är så stor brist på fosterföräldrar! Varför har vi inte hjärta och rum för barn som inte har ett hem och en familj?

Jag finner det lite trist att frågan (i medier) oftast ställs just såhär. Lite färgat. Med en liten nyans av skuldbeläggande.

Det är sant, det finns alldeles för många barn som inte kan växa upp i det egna hemmet. Det är sant att det finns alldeles för många barn som tvingas bo på barnhem (som ofta är en mycket, mycket bättre plats än det egna hemmet). Det är delvis sant att det är alldeles för få familjer som öppnar sitt hem för "andras barn".

Men, det är ju fortfarande inte så att det tar ett telefonsamtal för att få bli och vara fosterförälder. I vårt fall var vi tvungna att gå en lång utbildning, vika ut vårt privatliv totalt för oss främmande människor, vi var tvungna att redogöra för allt från inkomster till sexliv till släktträd. Jag har skrivit ett långt inlägg om det här tidigare - och vill fortfarande konstatera att jag skulle göra allt en gång och tusen gånger till.

Men, det är fortfarande inte så lätt som det ibland ser ut i tidningen, eller låter på radion.

Att växa så det knakar

Tack vare de stora festligheterna var vi också till den lokala rådgivningen för att fira.

Mein Gott, jag säger då det. Shorty måste snart byta namn till LongLong eller liknande mindre porrigt. Shorty har vuxit två centimeter på mindre än en månad! Tokigt. I vikt har han bara hunnit öka sisådär 170 gram. Jag lovar, då jag tittar på honom då han sover, så ser jag hur han växer.

Nåväl. Shorty fick en spruta, någon salig blandning polio- och någonting. Det var inte roligt.

Men, det var roligare än att drutta i golvet från stolen med huvudet före. Ett konststycke Shorty lyckades ordna helt på egen hand här hemma. Monkey business.

Man kan alltid skylla på barnet

Tack för alla fina kommentarer på det förra inlägget, tack!

Partytips! Då du ordnar fest, och ljudnivån blir för hög (så att granntanten kommer och klagar, eller varför inte polisen) - skyll på barnet!



Rock DJ.