Nellys fråga

Nelly ställer mig en fråga i en kommentar lite längre ner. Nelly frågar hur det ser ut, så där ur hälsoperspektiv, nu då lillebror är hemma i Finland.

Lillebror kom till Finland som kines, med sitt kinesiska pass. Han saknar alltså nyckeln som öppnar alla dörrar i Finland - ett finländskt personnummer.

Så, det gäller att registrera honom som finländsk först. Vi utförde en lång och lite avancerad gymnastik på magistraten (det är inte sällan en själv vet mer om vilka papper som behövs och vad de ska resultera i än de som arbetar med den här byråkratin) och nu är den lille anmäld som aspirerande på ett finländskt medborgarskap.

Trots att lillebror saknar personnummer, vi får hans FPA-kort inom en vecka eller två, så har stackaren redan blivit introducerad för den finländska sjukvården. Den lille har varit på rådgivning och blivit mätt, vägd och stucken. Han fick alla första sprutor en gång till här i sitt nya hemland, så där för säkerhets skull. Ni kan ana er till hur glad han blev.

Läkarbesöket harhan också hunnit med.

Som bäst är lillebror inne för röntgen.

I morgon är det dags för sjukhus, laboratoriet och stora blodbilden.

Ni kan ana er till att han, lillebror, uppskattar sitt nya liv?

Utanför detta samlar vi som bäst tre (3!!!) bajsprov och ett urinprov.

Dude. Det är svårt att vara liten och försöka bli godkänd som finländare.

Ännu längre utanför detta; lillebror är fortfarande delvis kines. Har kinesiskt, men inte finskt pass. Så fort han är godkänd som finländare så är han för stunden både kinesisk och finländsk. Men, den dag han eller vi åker till Kina, måste lillebror ge ifrån sig sitt kinesiska pass och förlorar därmed det sista kinesiska. Kina godkänner inte dubbelmedborgarskap.

Det som en beskrivning av en skärva av alla exerciser.

Bluffen

Det kommer att ta ett tag innan hela resan till Kina sjunker in, innan jag och vi förstår vad som egentligen hände. Men vill ändå skriva några rader redan nu, bara för att.

Det är ju inte precis första gången vi gör också en fysisk resa för att få ett barn. Vi är vältränade, processen för att få adoptera är en lång skola. Jag har pratat med och om adoption i offentligheten, jag har erfarenhet och jag har haft lyckan att få prata med många som gjort samma långa resa som vi gjorde.

Jag är rationell, jag går inte i taket av småsaker, jag vet hur jag reagerar, varför jag gör det och brukar veta vad det beror på att jag känner på det ena eller det andra sättet.

Redan i Kina tänkte jag det, "i teorin ja, biatch".

För det är en sak att vara förberedd och tro att man är förberedd på att man inte kan vara förberedd. Det är en annan sak att vara på plats och ställe och uppleva det här helt själv.

Bara situationen. Att efter att ha förberett sig, bekantat sig med sitt barn via papper och något fotografi och sedan, bang, sitta i ett av de otaliga kinesiska kontor man får sitta på och se att det barn man dittills bara sett på bild, bärs in i rummet, tas fram till dig och sätts i din famn. Och allt det som händer efter det.

En sådan berg- och dalbana. En sådan jädrans berg- och dalbana.

Så, man är liksom tvungen att nu och då stiga ur sig själv och konstatera det. Att man inte hade någon aning om vad som väntade. Att det inte går att förbereda sig. På känslorna. På reaktionerna på alla och allas känslor. Det är bara att åka med.

Aldrig har jag längtat hem som jag gjorde under denna resa. Någon form av primalreaktion, "bara vi kommer hem och kommer igång med vårt liv."

Nu är vi hemma, tvåbarnsfamiljen. Och som ni ser, så är det stundom rätt så piano.