Tro, tro eller inte tro

Skrev om det här också i fjol kring påsk. Det här med att ha barn som inte tillhör någon församling, du kan läsa inlägget här om du vill ta del av funderingar också om livsåskådning eller religionsundervisning i skolan.

Det roliga är att sexåringen är väldigt fast i sin tro, att inte tro. I det här fallet är det alltså Gud och Jesus han vägrar tro på.

Med handen på hjärtat, ingen påverkan hemifrån.

En kväll diskuterade vi det här med att bli döpt. Sexåringen frågade om lillebror är döpt, vilket han av helt naturliga (och geografiska!) orsaker inte är. Jag frågade om sexåringen vill bli döpt, då han inte är det, så får han naturligtvis bestämma det själv då han blir lite större.

Då sexåringen var lite på det oklara med vad det här "dop" egentligen handlar om, så förklarade jag så gott jag kunde. Senast där vid att han skulle bli upptagen i församling konstaterade han att tack, men nej tack. Så var det inte så mycket mer än det.

I förskolan förs också debatter om samma ämne, Gud och Jesus. Sexåringen är på den sida som inte till exempel tror på att man kommer till himlen då man dör, han ger inte vika för dem som allvarligt tror på det här. Hemma har det här främst handlat om och landat på att huvudsaken är att var och en får tro på vad de vill. Och det verkar räcka mer än väl för sexåringen just nu.

Det händer att han frågar mig vad jag tror på och jag svarar enligt den sanning som är sann för mig, att jag tror på det goda. Det tycker han, hittills åtminstone, duger bra för honom också. Och så tror vi på kärlek också, brukar vi båda tillägga.

Som sagt, jag är mest fascinerad över att han är så bestämd i sin åsikt. Beundrar honom för det. En har ju själv sina enkla och dubbla tvivel ibland.

Så pass mycket har jag låtit hans fasta övertygelse styra honom (eller oss föräldrar, då) att han kommer att läsa livsåskådning i skolan.