Jag tar hissen ner till första våningen, skall äta lunch med underbara och soon to be fd. kolleger. Står och sjunger för mig själv i hissen, Eric Amarillos "Om sanningen skall fram". Oförhappandes glider dörren upp på fjärde våningen...
Vilket skede i låten jag vrålgnolade på?
"...vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig då, om sanningen skall fram?"
Jag fick inget svar. Det var bara ett moloket hummande i hissen ända ner till ground zero.
måndag 31 oktober 2011
Ibland om natten
Ni vet stunden, ögonblicket innan sov-John far iväg med en?
Det är i just det ögonblicket jag kan drabbas av de stora frågorna i livet. Ett exempel från igår kväll; var hände med Lisa Ekdahl? Vem vet?
Varen icke oroliga, jag sover så gott man gör då man har en i sömnen pratande tvååring brevid sig, men dehär existentiella frågorna väcker mig för en minut eller två.
Det är i just det ögonblicket jag kan drabbas av de stora frågorna i livet. Ett exempel från igår kväll; var hände med Lisa Ekdahl? Vem vet?
Varen icke oroliga, jag sover så gott man gör då man har en i sömnen pratande tvååring brevid sig, men dehär existentiella frågorna väcker mig för en minut eller två.
Den sista veckan
Vet ni, det börjar dra ihop sig.
Det här är min sista vecka på mitt nuvarande jobb, jag pular med smågrejer som att fylla i hej, jag slutar jobba här-blanketten, försöker få tag i någon som kan ta emot min dator och min telefon och sådana här små praktiska saker.
Det är med ett visst vemod jag gör alla dehär sakerna, det här huset är fullt av möjligheter och de bästa av människor, men ändå. Ändå känns det roligt att packa ihop. Det skall bli oerhört spännande att göra något jag aldrig gjort tidigare, på ett helt nytt ställe, med idel nya människor.
En sak, jag har alltid funderat på det här med den bruna pafflådan i amerikanska filmer. Alltid då medarbetare blir avskedade och har en timme på sig att packa med sig sina saker, så får de allt att rymmas i en liten låda. Obligatoriskt är att porträttet på familjen åker ner sist av allt. Jag har aldrig fattat hur de får allt att rymmas. Senast då jag slutade jobba här skulle jag ha behövt en mindre paketbil för att få allt med mig.
Nu får jag faktiskt allt att rymmas, jag tror inte att jag ens behöver en låda. Och porträttet, ja, det tog jag aldrig med mig till jobbet.
Det här är min sista vecka på mitt nuvarande jobb, jag pular med smågrejer som att fylla i hej, jag slutar jobba här-blanketten, försöker få tag i någon som kan ta emot min dator och min telefon och sådana här små praktiska saker.
Det är med ett visst vemod jag gör alla dehär sakerna, det här huset är fullt av möjligheter och de bästa av människor, men ändå. Ändå känns det roligt att packa ihop. Det skall bli oerhört spännande att göra något jag aldrig gjort tidigare, på ett helt nytt ställe, med idel nya människor.
En sak, jag har alltid funderat på det här med den bruna pafflådan i amerikanska filmer. Alltid då medarbetare blir avskedade och har en timme på sig att packa med sig sina saker, så får de allt att rymmas i en liten låda. Obligatoriskt är att porträttet på familjen åker ner sist av allt. Jag har aldrig fattat hur de får allt att rymmas. Senast då jag slutade jobba här skulle jag ha behövt en mindre paketbil för att få allt med mig.
Nu får jag faktiskt allt att rymmas, jag tror inte att jag ens behöver en låda. Och porträttet, ja, det tog jag aldrig med mig till jobbet.
söndag 30 oktober 2011
Klockor stannar
Jag överlevde uppträdandet på bokmässan, det var inget att överleva, det var bara roligt. Efter min och Mickos lilla seans drog vi vidare till exklusiv drinkbar (det händer aldrig mig, att jag drar vidare till en drinkbar, det är därför jag måste nämna det) och planerade vidare bokprojekt. Ett tv-format fixade vi också. Man blir kreativ då man sitter i drinkbaren, jag borde göra det oftare.
Sen är det bara liv som hänt efter det. För att beskriva kontrasterna mellan drinkbaren och livet, kan jag säga att jag just nu veckotvättar, bakar äppelpajer samt sorterar den lilles kläder.
Vitt skilda världar, fina båda två.
Sen är det bara liv som hänt efter det. För att beskriva kontrasterna mellan drinkbaren och livet, kan jag säga att jag just nu veckotvättar, bakar äppelpajer samt sorterar den lilles kläder.
Vitt skilda världar, fina båda två.
fredag 28 oktober 2011
Dagens du-måste-läsa
Dagens inlägg du måste läsa, det hittar du här.
Det är inte rolig läsning, men det är viktig läsning.
Det är inte rolig läsning, men det är viktig läsning.
Hyfs och pli i bloggvärlden
Jag har funderat en del över dethär med kommentarer på blogginlägg. Två vinklar, två frågor:
1. Besvarar du kommentarerna du får på din blogg?
2. Då du kommenterar en annan bloggares inlägg, går du tillbaka för att se om du fått svar och/eller för att se hur diskussionen fortsätter?
1. Besvarar du kommentarerna du får på din blogg?
2. Då du kommenterar en annan bloggares inlägg, går du tillbaka för att se om du fått svar och/eller för att se hur diskussionen fortsätter?
En professionell gråterska
Ok, det är en vecka kvar på detta jobbet. Det roligaste jobbet, med de absolut bästa kollegerna och vännerna.
Ett avsked redan idag. Och de första tårarna.
Det kan hända att jag gråter i en vecka.
Jo, jag är en riktig blötfis. Gråter lätt. I synnerhet då någon säger något vackert eller snällt om mig.
Så, behöver du någon som stämmer upp i gråt, låter tårarna flöda i glädje eller sorg. Ring mig.
Ett avsked redan idag. Och de första tårarna.
Det kan hända att jag gråter i en vecka.
Jo, jag är en riktig blötfis. Gråter lätt. I synnerhet då någon säger något vackert eller snällt om mig.
Så, behöver du någon som stämmer upp i gråt, låter tårarna flöda i glädje eller sorg. Ring mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)