Såhär ser du till att ditt barn blir utstött

Du glömmer att det hör till att du skall föra något gott att äta till dagiset ditt barn går på då det är just ditt barns födelsedag.

(Jag hann parera misstaget, men lite pinsam stämning hann uppstå.)

Älskade barn

Det är dagar som denna jag ibland slås av tanken. Att jag, till skillnad från de flesta föräldrar som får barn, inte var på plats då den lille anlände. Att jag och vi faktiskt träffade honom, Shorty, första gången först då han var dryga fem månader gammal.

Alla barn borde få födas efterlängtade och välkomna, och, just den här typen, den här underbare lille varelsen, var just det. Högt efterlängtad, saknad och välkommen på ett sätt jag inte ens förmår beskriva. Jag är så tacksam att det var just vi tre som fick bli en liten familj.

Jag gick och lade mig som mamma till en ettåring, och vaknade idag som mamma till en två-åring.

Får jag lov att presentera, dagens födelsedagsbarn:

Lättnaden

Att få höra "det här har varit den absolut bästa dagen hittills" av dagispersonalen, det innebär att små kedjor av klippiga berg faller av mina axlar.

Lättnaden.

Telefonbarn

Igår publicerades en "nyhet", det behövs fler fosterfamiljer i vårt land.

Det är, alla gånger, bra att saken lyfts upp och det är i de flesta fall klart bättre att barn som inte kan bo hemma, får bo i ett annat hem. En lagändring som också lyfter minimiersättningen för fosterfamiljerna och deras jobb är också välkommet.

Men, jag skulle fortfarande påstå att det inte är pengarna det handlar om. Att det att så pass få familjer vill fungera som fosterfamiljer hänger ihop med känslor, mer än det är kopplat till pengar.

För, i de fall där familjen vill jobba, uttryckligen jobba, som fosterfamilj, är oftast det tyngsta lasset allt det som fosterbarnet kommer med i bagaget. Ursinniga biologiska föräldrar som upplever att deras barn blivit stulet, en biologisk bakgrund kantad av missbruk, våld och annat olämpligt samt resultatet av detta - barnet. Ofta skadat, fysiskt men också psykiskt på ett sätt man inte klarar av i det egna, trygga, köket. En minimiersättning för detta, 650 € i månaden, känns inte stor i skenet av detta.

I många, de flesta?, fall då fosterbarn blir aktuellt i en familj, så handlar det om viljan att få vara förälder. Det anses inte okej att säga högt, men i många fall, i vårt fall, så önskade vi oss ett barn som vi kunde känna också var vårt. Att vi alltid, oavsett hur det skulle gå, skulle få vara en del av just vårt barns framtid och liv. Då är känslorna det som styr och är rådande. Och av känslorna är det rädslan som är den starkaste. Oron och ångesten över att våga ta steget. Öppna hemmet, familjen och kärleken för ett barn. Ett barn, som en vacker dag (inte genast, eller överraskande, vilket man ibland trodde) kan tas ifrån en. Och inte bara den egna rädslan, de som dras in i den här oron, det är den egna släkten, vännerna och kollegerna - de är, i de flesta fall, lika oroliga och osäkra inför framtiden.

Jag vet inte hur man skall råda bot på den rädsla och den oro den senare gruppen känner. Jag önskar att jag kunde knäcka den nöten, att jag kunde bidra till att fler vågade. Att fler skulle våga ge ett barn som behöver ett hem, just det, ett hem.

I vårt fall gick det så otroligt, strålande himlastormande bra. Bra på ett så fantastiskt sätt att jag fortfarande känner mig som om jag vinner högsta vinsten varje dag. Och någonstans hoppas jag att det är just genom det, genom att berätta vår historia, som jag kanske kan påverka.

Det kan gå bra.

Fördelarna med att kunna några språk

Under en lång och långsam färd längs Lahtisleden valde jag, i ett svagt ögonblick, att lyssna på en finsk radiokanal.

Jag kom in under en nyhetssändning och under de korta nyheterna fick jag lära mig att SFP idag kommer att lansera sin presidentkandidat Piödee, att Music Televisön i Finland vill ordna MWA och att Nokia Misön har avskedat sin grundare.

Medveten om att det gör ont att trilla av höga hästar, men nog är det skönt att man ens har ett litet hum om hur ord och namn borde uttalas.

Kyrkpressen, hallå?

...eller, saker som också gör mig arg.

Jag är en av dem som har en lapp på luckan, postluckan, en lapp på vilken det står "Ingen reklam, tack".

Så, jag blir alldeles vansinnigt arg då det ändå dimper ner reklam genom luckan. Arghhh. Ofta är det något av pizzahaken (ja, vi har sådana, tro det eller ej) nere på byn som gör sig skyldiga. Då den svenska möbeljätten hade mage att klämma in katalogen med stort K, då blev jag riktigt butter.

Men, inte så butter att jag ringde för att klaga. Vad skulle möbeljätten göra för att kompensera lidandet och nöden? Skicka en soffa som heter Göran eller något annat?

En som inte levererar dock, det är Kyrkpressen. Om jag förstått saken rätt, så borde alla Guds barn, eller vi som fortfarande betalar kyrkoskatten, få den blaskan i postlådan? Jag har inte fått den på flere år.

Eller, är det så att det är postiljonen som glatt bestämmer? "Hon där, hon behöver nya möbler" och "Nej, hon behöver definitivt inte Guds ord".

Vilken tur att jag fick gå på jobb. Att jag inte behöver sitta vid postlådan och vänta på olika orsaker att bli arg.

Dagens outfit

Alltså, det som gör det nättupp omöjligt att publicera dagens outfitbilder (för jag är ju så intresserad av att göra just det), det är att jag inte har någon dagens outfit-spegel.

Strumpbyxorna är randiga, om du är intresserad.