Som en sammanfattning

Jag kanske sammanfattar sommaren i ett senare skede, kanske jag låter bli. Men, det jag nu - fortfarande med semesterhjärnan påkopplad - vill sammanfatta, det är följande.

Det har ju varit en massa jävla hat den här sommaren. Inte så mycket hemma hos oss, men omkring oss och ute i världen. Ett sådant otäckt hat och som följd av det, hot, mot allt det som inte är eller ser ut som vi. Allt det som bryter mot det vita, medelålders, manliga skinnet.

Och jag kräks i munnen.

Jag ser, läser och kan inte förstå. Vill inte ens förstå hur hatarna och hotarna resonerar.

Ramlar över det jag inte kan komma runt (och jag kan inte komma runt en enda jädrans nationalistnasse eller -ivrare).

En flyktig bekant till mig. Rätt nybliven förälder efter väldigt, väldigt, lång väntan, sprider nationalistisk propaganda och skit. Det sedvanliga, alla de som inte ser ut som normfinnen, de ska hatas och så ska de bort. Det som förbryllar mig (eller gör mig så arg att jag vill självantända), det är att den här personen är förälder till ett barn som kommit till hen via internationell adoption.

Så hur ska föräldern resonera i framtiden, undrar jag i mitt stilla och upprörda sinne. Då barnen kommer hem efter glåpord, slag och hat och det kanske är förälderns "fosterländska" kompisar som "betett" sig igen? Vem ska föräldern då hurra på? Det egna barnet eller nazisterna?

Nojor, del två

Skrev ett inlägg för länge sedan, om nojor och kan nu stolt presentera en ny noja att lägga på listan.

Skräcken för att slå sig i lavoaren.

Ni vet, slå pannan mot lavoarkanten. Slå tänderna mot lavoarkanten. Rädslan för att något av barnen ska drämma huvudet i lavoaren.

Uh. Dessutom hänger man ju rätt ofta just runt lavoaren, rätt mycket tid av dygnets timmar just mot den här mördarmöbeln.

Hon med det tysta skrattet

Någon har kanske hör mig skratta någon gång? Har du hört det så har du inte glömt det, det låter nämligen mycket och högt då jag skrattar.

Såg den danska filmen Klovn i ett väldigt sent skede då den visades. Så sent att det just före filmen skulle snurra igång såg ut som om jag skulle få sitta ensam i biosalongen. Just före lamporna slocknade kom det ändå in en snubbe som satte sig några rader bakom mig.

Den som har sett Klovn vet att det är en fruktansvärt pinsam film, pinsam på ett sätt som fick mig att skratta mitt inte alldeles mest tystlåtna skratt. Snubben bakom mig tycktes dela mitt sinne för humor, räknade ut det då han skrattade på samma ställen som jag.

Sade något om det då vi gick ut från salongen, att vi tycktes tycka lika om filmen.

Nja, svarade han. Han hade främst brustit ut i gapflabb då han hörde mig skratta.

Se siitä.

Fredagens roliga timme

Förr i världen, då fanns det något som hette roliga timmen. Läraren lät eleverna göra något eller visa något roligt inför klassen. Jag tänkte köra samma sak för er:

Plus och minus

FF:ar. Familjen är på grönbete och jag förtjänar vårt levebröd.

Plus:

Det fina med livet som gräsänka det är att man slipper se potatis, lax, maletkött och korv.

Minus:

Man drabbas av en sådan man flu att det är fullständigt egalt vad man sätter i munnen.

Duktig flicka är arg om natten

Ja, det som är svårt med att ta upp tråden, det är att en inte riktigt vet var hen ska börja. Då man har så mycket på hjärtat och hjärnan, men man vet inte i vilken ända man ska börja nysta.

Det hänger delvis ihop med att jag är trött. Trött på ett sätt jag inte ens visste att jag är. Genomtrött på ett sätt som i värsta fall kan vara lite utmanande för livet.

Jag gick tidigare i våras genom en undersökning, en undersökning som verkade intressant. Undersökningen skulle ge vid handen hur väl jag återhämtar mig under några dygn. Återhämtning som i att hur ofta taggar jag ner under dygnet, hur ofta är jag glad, hur ofta återhämtar jag mig - i vaket tillstånd, sovande.

Resultatet på det?

Noll återhämtning. Nåväl, det är ingen överraskning. "Rusningsåren, rusningsåren..." Ni vet.

Men, noll återhämtning. Bara uttag från livslängdens konto. Med ett minus som bara blir längre och längre.

Och det med en twist som är oslagbar. Som tidigare sömnrubbad har jag skattat mig lycklig över att jag ändå kan sova, om än med lite hjälp, men ändå. Har till och med tyckt att jag sömnen varit rätt bra, så bra den nu är med två relativt små barn i huset.

Twisten?

Så fort jag somnar rusar min puls upp i skyarna. Om jag är klädd i brådisbyxa under dagen, så är det inget mot vad jag är då jag sover. Det liksom skriker rött över alla mätare under hela natten. Sådär så att livslängdens minskande kapital blinkar.

Har landat på en enkel förklaring. Det här med att ta det piano också då man borde hacka på trummorna, det måste komma ut någonstans. Och det som ska komma ut, det kommer ut om natten. Det kommer ut om natten, då huvudrollsinnehavaren släpper taget om kontrollen. I all dess enkelhet, det är som om jag boxas ut allt det jag inte släpper ut om dagarna om nätterna. Nätt, med huvudet på dynan. Sovande.

Tala om att ta det här med duktig flicka ett steg för långt.

Inte helt enkelt eller lätt att få det här resultatet. Svart på vitt.

Så, det är min vår i ett nötskal. Att försöka vara arg om dagarna för att kunna sova gott om nätterna.

Nej, hon rör ju på sig.

Jag är, vet ni, så gammal att jag inte ska dra något kria om bloggpaus, uppehåll eller andra bortförklaringar.

Det var bara dött en tid. Väldigt dött.

Skulle vilja breda ut mig i min godhet, ge fina utsvävningar om hur rikt livet utanför ADB-världen varit. Men, nej. Ej heller det. Mest bara en dag för dag, ta sig framåt, få det avklarat. Allt det där som kallas vardagen.

Nu, nu är det någon form av ljus jag kanske anar. Ett löfte om att ytterligare en tidsperiod är avklarad, snart kanske det till och med finns utrymme för frisk luft och rum för tanke och fundering. Kanske det bara är sommaren, en första sommardag som gör att det känns som att det är lättare att andas.

Så, jag kanske rör på mig.