Trodde jag inte

Det är inte sällan jag hittar kalsonger i min jobbväska.

Tur att man är småbarnsmor, det förklarar en del i alla fall.

Naken, då man står inför sorgen

Tanken var att jag skulle gå på utgivningen av Mikaela Soncks nya bok "Naken" igår, men kalendern gjorde kullerbyttor och förorsakade krock, så det bidde inget.

Lyssnade ändå på Micko på radio och där jag satt i bilen tog jag Mickos tankar om att bemöta sorg till mig.

I ärlighetens namn har jag inte behövt ta ställning i fråga om den sorg som död innebär speciellt många gånger under mitt vuxna liv. Jag känner nu, några månader efter att min mor gick bort, att det att någon gått bort har fått en ny tyngd i min vardag. I synnerhet då någon mer eller mindre oväntat går bort, eller går bort på grund av sjukdom i något som kan anses ung ålder, så dröjer jag mig lite längre kvar vid det.

Det är i dagarna ett halvt år sedan min mor dog. Varken hon eller det som hände är något som förekommer i det "offentliga" i mitt liv, jag pratar inte om henne eller det jag tänker och känner i fråga om min mor varje dag. Men visst finns hon, min mor med mig alla dagar. Det roliga - för visst får man säga så? - är att jag tänker på min mor oftare nu än jag gjorde då hon var i livet. Jag både ser henne, hör henne och tar emot minnen som dyker upp betydligt mer frekvent nu än jag gjorde tidigare.

Saknar henne mer än jag kunde ana att jag en dag skulle. Så innerligt glad att vi hann med allt det vi hann, att allt var bra då det kom till en ände.

Som i så många andra fall, är det en låt som alltid kommer att påminna mig om min mamma, om de dagar, den tid som omger hennes bortgång.

Kvällsnöten

"Mamma, varför heter det surskorpa och sårskorpa?"

Purr, purr, anyone?

Inte råkar någon ha en katt att låna?

Signaturen "Försök nu förklara för en fyraåring hur och varför en katt spinner"

Hur man skadar ett barn

Glömde det, eller ja, har ju inte bloggat så aktivt att jag återgett allt jag gjort eller allt jag tänkt på, men glömde berätta hur miljöskadat det lilla barnet är.

För att ta ut allt av de sista semesterdagarna, satsade vi stort. Bestämde oss för att åka in till stan för att gå på bio. Det går att dissekera händelsen i detalj, i synnerhet om man gör det under rubriken "Små saker ett barn som bor på landet uppskattar med stan":

1. För det första, stan som i Helsingfors, inte som Borgå. Kommer man från en by som består av några rondeller och ett par matbutiker så är det som att åka ut i rymden då man åker in till stan.

2. Att åka. Buss! Kollektivtrafik. Det är så stort att det nästan är onödigt att stiga av då man väl kommit till ändhållplatsen. Åkte man direkt på retur skulle det ha varit en upplevelse ändå.

3. Vi hann sitta en stund på ett café i Kampens köpcentrum. Den lilla var så taggad att han inte kunde tänka sig att äta något över huvud taget. Han ville bara njuta av omgivningen, för att citera honom "Mamma, det är så mycket människor här." På det bra sättet, enligt honom.

4. Tjusningen med alla affärer, alla skyltar i neon. För att, än en gång citera barnet; "Mamma, här är så vackert."

5. Biograf. Jag säger bara det, Tennispalatsi efter att enbart någon gång ha tittat på TV. Det var nästan bara för mycket. Inte bara för att det var film på enorm duk, popcornen och möjligheten till lösgodis, men - rulltrapporna. Kan ni fatta det, automatiska rulltrappor. Barnets totala lycka då han insåg att vi får åka både upp och ner om vi vill.

6. Trafikljusen. Tänk att det finns något så vackert och välfungerande som trafikljus. Det är lite tuffare än rondell, det. Trafikljus, mmm.

7. Spårvagn! Metro! Tänk att det finns sådana! Hur det känns att åka i dem, det vet den lille inget om ännu, vi spar det till någon nästa gång. Spårvagn, metro!

Behändigt och billigt. Inte en gång att den lille skulle få för sig att han, eller rättare sagt jag, borde köpa något i form av pryl, godis eller något annat. Hittills har den lille varit så begeistrad av att annat i stan att han inte ens förstår att en del folk åker in till stan för att köpa något - hur skall man hinna med det då man skall titta på alla rulltrappor och skyltar och allt? Berätta aldrig den andra sanningen för honom.

Sen åkte vi tillbaka till landet igen och så håller vi där honom i några månader igen och sen känns en tur i metron som näst intill julafton.

Från runda hörn

...till nittio graders vinklar.

Det är många som får sig ett rejält gapskratt då de hör att den stundande flytten, den kommer att bära iväg med oss några hundra meter. Kan man ens tala om en flytt då vi bara byter lägenhet och hålls på samma område? Allt kommer ju att förbli, samma dagis, samma arbetsresa, vänner på området som består.

Men ändå, it is a small step for mankind, men ett giant leap i mitt fall.

Fabulerar om det jag tror är orsaken i dagens avis, om du vill kan du läsa här.

Att släppa taget

"Känslan då man släpper taget och den lille cyklar iväg. Utan stöd, utan mamma. Det är väl så här framtiden kommer att kännas."

Den lille, fyra år stor, allt sedan lördag.