Running Nickby

Äh, jag har inte haft mod nog att lägga ut texten om den kraschade karriären som löpare. Senast i dag över en lunch deklarerade jag försynt att jag inte riktigt fått tag i mitt nackludd. Jag kan ta mig ut för en runda eller två, men det är ytterst sporadiskt och absolut utanför allt man kunde kalla disciplin eller regelbundenhet.

Springer gör jag ändå rätt ofta. Av helt andra orsaker. Det här är den vackraste orsaken:

Leksaksdag

Måndag på dagis innebär leksaksdag. Det igen innebär att de korta får ta med sig valfri, egen, leksak till dagiset.

Vet ni vad den här typen ville ta med sig idag?



Sin mamma.

Inte den vassaste kniven i lådan

Vet ni, en sak jag inte alla gånger vågar erkänna, det är jag än i denna dag inte fattar vem som hade livet av Laura i tv-serien Twin Peaks.

Serien Lost fattade jag ännu mindre av. Jag föll av då det smög in ett stort, grått, argt moln i serien.

Toppnoteringar

Veckoslutet som försvann, det kunde man rubricera det här. Så snabbt gick det.

Följande höjder vill jag dela med eder:

- den lille kom in med en syrenkvist här om dagen. Då han överräckte den tillade han med vän stämma "älskar dig". Den våta pölen, det är jag det.

- jag fick en gigantisk bukett med liljor av en granne. De hade så mycket att de ville dela med sig.

- jag noterar de roligaste sökorden på länge: "mämmiä saatana". Välkommen hit skall du vara, hoppas du fann det du letade efter. Eller något annat som passade in.

Följande på kommande:

- snack i programmet Slaget efter 12 i morgon, om Finlandsbilden.
- partiordförandedebatt, SFP:s, den sista inför valet, på tisdag i Lovisa. Undertecknad leder debatten.

Fråga mig inte vad det är som inte syns

Alltså, en framtid som naturfotograf har jag ju då inte:

Och tur är det väl att det inte syns vad det är vi tittar på på bilden. För om jag vore tvungen att svara, så skulle jag blygt humma något om "en fågel".

Lodisen

Tanken slog mig då jag läste någon av listorna som cirkulerar på bloggarna just nu.

Att jag alltid, läs alltid, då jag kommer hem, kränger av mig jobbstassen (som inte är så speciell den heller) för att dyka in i mina lodiskläder. Förlåt, hemmakläder. Men, de ser verkligen ut som lodiskläder.

Om jag säger såhär, mina hemmabyxor är av materialet frotté, köpta på en Nansoutförsäljning för sju, åtta år sedan. De är noppiga som bara den och har gigantiska hål i skrevet.

Du skulle vilja komma hem till mig och titta, erkänn?

Tur att jag inte har långt hår. Då skulle jag nog inte ha annan frisyr än "tofsen".

Det att man litar på dig

Det är underbart fint att bo på landet.

Vi var ute på utflykt hela familjen igår, och det hände sig så att vi blev hungriga på hemvägen. Så, vi stannade vid grillen i Box (jojo, inte oja sig över våra matvanor nu) för att köpa ett par knackisar och något. Då vi skulle betala visade det sig att vi inte hade några kontanter på oss - pinsamt och olägligt, vårt misstag - och vi blev ju lite stirriga och tänkte att närmaste automat ligger tiotals kilometer bort.

Döm om den glada förvåningen - och tacksamheten! - då vi fick höra att det är okej, vi kan betala följande gång vi har vägarna förbi. Utan att kolla vem vi var, eller vad vi heter, fick vi vår mat och lov att köra vidare.

Grillen i Box - det var jag! Jag kommer att köra där förbi tills jag alldeles säkert betalt min skuld! Tack för att du litade på oss!

Tala om att jag kan älska att bo på landet, det är alldeles underbart att det finns små oaser där folk fortfarande litar på varandra.

Short cut; sen är det en helt annan sak här inne i "stan". Jag, som är van vid att matbutiken öppnar klockan sju - det gör den i Nickby, blev tagen för tjuv och inbrytningsförsök då jag gick in på det köpcenter som ligger arbetsplatsen närmast. Argh.