Ironi?

Den lille har under sommaren fastslagit att hans stiga upp-tid inträffar senast klockan 06.00.

Den samme lilla firar min återgång till arbetslivet genom att ställa om väckarklockan. Den får ringa tidigast klockan 07.30.

Ironiskt nog.

Saker jag lärt mig

Jag vill på något sätt sammanfatta mina 18 månader hemma. Det är egentligen omöjligt att göra, men jag vill försöka.

Med tanke på mitt liv som yrkesför kvinna, så måste jag säga att tiden hemma var otroligt lärorik.

Det största insikten kom via perspektivet. Perspektivet man får då man stiger ur hjulet för en stund.

Det som kom att förändras mest var min tidsuppfattning, hemma blev det påtagligt hur bråttom jag haft, hur bråttom jag haft under många år. Det sorgliga med brådskan, det är att det är brådska jag och många med mig förorsakar oss själva, ofta helt i onödan. Det är ju, trots allt, människan som bestämmer hur många möten man kan ha på en dag. Nödvändiga möten och onödiga möten. Hemma kändes det som om en lång räcka kapacitet gått åt till möten, tid som kunde använts för att göra saker på andra sätt.

Hemma var tid mer en sträcka som vi själva bar ansvaret för, innehållsrika transporter mellan mat, sömn och andra saker som vi gjorde för att vi ville, kunde och måste. I den ordningen.

Det andra jag insåg, på ett tydligare sätt än tidigare, väl hemma efter många år som chef, var innebörden av information. Nu tog jag mer eller mindre totalpaus från jobbet, men det var ett par gånger jag fick, ville och var tvungen att ta del av information som var jobbrelaterad. Det finns (åtminstone) tre olika nivåer av information; information "svart på vitt", information som öppnas via diskussion samt information som man själv är med och skapar. I och med att jag jobbat mest med att skapa information var hoppet stort till att bara få information till pappers.

Jag inser hur lite man förstår av text som är fylld med information. Hur mycket som saknas då man inte varit med om att planera allt det som komprimeras i en text.

Den tredje lärdomen, och den mest aktuella just nu, det är hur viktigt det är att var och en på arbetsplatsen har en uppgift. En tydlig uppgift. Att det i fråga om människor som kommer tillbaka efter en frånvaro, eller då det gäller nyrekryterade personer, finns någon form av introduktion till allt det nya, må det gälla arbetsplatsen, uppgiften eller what not.

Det här är nu några av de lärdomar angående arbete jag funderat en del över under min tid som hemmavarande, jag kan bara konstatera att tiden hemma lärt mig mycket som jag hoppas ha nytta av i framtiden - oavsett vad jag gör.

Att jag också under min tid som hemmamamma lärt mig himmelskt mycket mer om kärlek och om hur det känns då man bär hjärtat utanför kroppen, det får jag återkomma till.

Shorty och de andra

Fua skriver fint om det i dag, vad som kan kännas bra med att ha barnen på dagis och vad som kan kännas mindre bra med att ha barnen på dagis.

Jag delar en del av "farhågorna" med Fua. Jag (märkväl jag, jag vet ju inte vad den lille kommer att tycka om de här grejerna) tycker att det känns lite svårt att det är någon annan som kommer att föda den lille om dagarna, det känns konstigt att någon annan skall lägga honom för dagssömnen och det känns främmande att det är någon annan som är på plats då den lille vaknar.

Det är stunder jag själv njuter så mycket av, det känns svårt att avstå från också dessa.

Jag trodde att jag skulle tycka att det känns konstigt att det är andra, både fullvuxna och barn, som kommer att delta i att lära den lille nya färdigheter, men jag tycker nu att det skall bli lite roligt att den lille får helt egna grejer, som han gör tillsammans med andra.

I mitt huvud finns förstås en massa blandade tankar som handlar om det jag inte egentligen vet något om. Det vill säga hur den här dagisstarten känns för Shorty. I svagare ögonblick (i mitt huvud) fantiserar jag ihop Shortys tankar och de går ut på att han tror att han är satt på dagis för att vi inte orkar med honom längre, att vi lämnar honom där för att inte komma och hämta honom och ja, så kan jag hålla på.

Men, om jag inte sagt det än, personalen verkar finfin och har fin kontakt också med Shorty, så jag vet att han är i goda händer och vi får veta om det blir något trubbel.

Den första dagen på jobbet var för min del ett enda stort, glatt återseende. Det är roligt att återse fina människor. Så, att jobba känns än idag mer än okej.

Den första morgonen

Jag vaknade med en Batman i sängen, råkade tvätta håret med tvål och satt i "rusningstrafiken" en stund.

Dudes. Det är min första dag på jobbet!

Inboxen på jobbet rapporterade 5688 olästa mail. Det är dem jag sitter med nu, det är lämpligt krävande arbetsinsats för en nybörjare som jag.

Jag återkommer i ett senare skede med andra rapporter, det utlovade fotot på 3-eurosklänning samt annat.

Nu skall jag ta på mig jobbminen.

Vad är det du skall göra då?

En del av er har gjort försynta förfrågningar angående min framtid som förvärvsarbetande kvinna - arbetet utanför hemmet återupptas från och med måndag.

Den enkla frågan ni ställer är; vad är det du skall göra då?

Det minst lika enkla svaret jag ger er, det är följande; jag vet inte.

Men, det lär klarna.

Det var det lugnet det

Jag hade sett framför mig en lugn, maklig och tystlåten sista vecka som semesterfirande, långtidsledig kvinna.

Jag har fått tji, kan jag lugnt (nej, inte lugnt på det sättet) konstatera.

Jag har inte annat än ränt den här veckan. Det har varit dagisskolning, inredning av barnkammare, bortförande av sopor och återvinning och jag vet inte vad. Jag skall ännu hinna med ett bröllop, ett par flygresor samt en konfirmation innan denna vecka är slut.

Phew.

Kanske jag kan vila på jobbet?

Skammen

Nej, vet ni vad?

Det går verkligen inte så bra för den här Nickbymarthan för tillfället. Då syftar jag främst på en gloria som trillat på sned i fråga om att inte slänga mat.

Först kokade jag för mycket kikärter. Vi hann inte äta upp dem. Sen rostade jag för mycket batat. Och nu hittade jag en låda groddar som hade bäst före datum redan fär några dagar sedan.

Uh, det är riktigt så att jag skäms.