Det ligger i framtiden

Att lägga fingret på tid. Det är svårt.

I februari 2010, då gick allt så snabbt och så otroligt långsamt. Allt hände på en gång, och samtidigt - i och med att det var det jag väntat på - så kändes allt så naturligt, att det inte kändes som om det hände alls för mycket.

I februari 2010 kändes det som om jag skulle komma att vara hemmavarande i oceaner av tid. Jag fick ofta frågan "hur skall du få tiden att gå?" och frågan kändes konstig. Vad då gå? Den gick alldeles för fort hela tiden, trots oceaner av tid.

Nåväl. Nu sitter jag här. En månad semester kvar. I början av augusti hägrar arbete och en inskolning av den lille på dagis (majoriteten av utbildningen sköter männen i familjen på tumis).

Och jobbet. Det är så mångfacetterat. Jag har absolut inget emot att börja jobba, tvärtom. Jag har alltid tyckt om att jobba. Jämte arbetet i sig, ser jag fram emot att återse alla otroligt fina människor. Och det är vid "människor" jag inser att tid, så mycket tid, oceaner av tid, faktiskt gått. För det är så många som inte kommer att vara där de var då jag steg upp och gick.

Så mycket är förändrat. Så många har rört på sig.

Förändring är bra. Och det är bra att röra på sig.

Men, jag vet redan nu att det är leenden jag kommer att sakna, det är en speciell humor som inte längre odlas. Det är personliga saker som inte längre har den samma plats och det är blickar som inte längre riktas.

Allt detta ersätts av nya, lika fina erfarenheter. Men, jag kommer ändå att anlända med saknad.

Kära Bullen,

Då jag är inne i stan (Hfrs, red.anm.), har jag för vana att registrera ställen som kunde fungera som övernattningsplatser. Listan över lämpligt logi är rätt lång.

Det som är oroande är att samtliga övernattningsplatser finns utomhus, under broar, i parker samt på lämpliga innergårdar.

Vem vet, jag kanske mentalt förbereder mig på att bli uteliggare?

Det krävs lite mer träning

Det händer, sällan, men ändå, att jag orkar springa sisådär 50 minuter i ett sträck. Då känner jag mig enormt mallig, stolt som en tupp.

Ända tills jag kommer ihåg att Maratonmamman, hon orkar springa flera timmar i sträck. Då inser jag att jag måste träna lite till.

Med detta inlägg vill jag samtidigt passa på att säga att jag håller mitt löfte, minst tre rundor per vecka.

Recycle, med betoning på cycle

Det som är lite cuckot här på landet, om man jämför med stan, det är att det egentligen inte finns så många ställen man egentligen kan cykla till. Butiken. Som ligger tvärs över åkrarna. Resten av ställen man frekventerar ligger minst 15 kilometer bort (jag vet, det är ingen sträcka att tala om), så det är inte alla gånger jag cyklar till tex. stallet.

Men, då jag cyklar, till exempel till grönsakslandet, då är det farmor Sagas Kombi, införskaffad av farfar någon gång under ett tidigare 80-tal, som gäller.

Det är inte okej

Intresserad som jag är, så tog jag en titt på listan över sökord som lett till min blogg.

"11 år bli smal" finns på listan.

Om du som sökte är 11 år, nej, du skall inte banta. Prata med din mamma, pappa eller någon annan vuxen om saken.

Om du är förälder till 11-åringen, du som sökte, så skulle jag föreslå hälsosam husmanskost och tillräckligt med rörliga aktiviteter.

Snälla, säg att du också gör det?

Jag testade på något nytt idag, eller nytt och nytt, det var det inte, men på ett nytt ställe.

(Det är inte sexigare än att jag färgat fransar och bryn.)

Men, gör du det också, kollar lite sådär i smyg hur människan som kommer att behandla dig själv ser ut? Typ, kiva torr, urvuxen permanent frisören har, det här blir säkert ett lyckat besök?

(Observera följande; Tuomas, som klipper mitt hår, är skallig, så det här inlägget handlar inte om honom.)

Borgbacken vs. människan

Ni har säkert sett, hört eller läst om "incidenten på Borgbacken"? I onsdagens A-studio ingick ett inslag som handlade om arbetsförhållanden på Borgbacken, arbets- eller missförhållanden.

VD:n för Borgbacken var riktigt arg i inslaget, två gånger steg han upp och lämnade intervjusituationen och journalisten, lite sådär mitt i.

Nu stöts och blöts det här inslaget i media. Främst handlar det om förhållanden för medarbetare på Borgbacken och sedan diskuteras VD:ns syn på hur reportaget hade gjorts.

Ingenstans (ok, jag läser inte allt) har jag sett någon åsikt om det mest klassiska, det vill säga medelålders, välbärgad man i rätt hög position går åt ung kvinna (som bara gör sitt jobb, och gör det väldigt bra). Det krockar än mer, VD:ns beteende, då Borgbacken ändå, via Lasten Päivän Säätiö torde stå på de ungas sida och att den unga journalisten faktiskt bara gjorde sitt jobb.

Jag tycker att det är snäppet på sorgligt att VD:n för Borgbacken tycker att han blev lurad av reportern, att de hade kommit överrens om att hon bara ställer på förhand anmälda frågor och att följdfrågor bara fick ställas om frågorna var av passlig karaktär.

Uh.

Och alla tummar upp för journalisten, klippet ser du här.