En, eller många egentligen, fråga om hur du bloggar.
Sätter du dig bara ner och ser vad som komma skall? Eller vet du då du öppnar bloggen vad du skall skriva om? Har du idéer på lager? Om du har idéer på lager, hur bär du dig åt för att komma ihåg dem?
Nyfiken i en strut. Det är jag det.
måndag 8 november 2010
söndag 7 november 2010
Fulblogg 2
Jag tänkte förgylla helgdagen med fulblogg nummer 2.
Såhär vackert blev det vid Etna:
Ni kan bara ana hur lätt det är att hitta ett representativt foto på mig. Sofia på Peppar behöver ett foto på mig tills i morgon. Det är stört omöjligt att hitta ett. Jag kanske tar Etna-fotot.
Edit. Jag är medveten om nyansen av bildtautologi så länge det här inlägget ligger högst upp. Det fixar sig den naturliga vägen.
Edit. Det fixade sig.
Såhär vackert blev det vid Etna:
Ni kan bara ana hur lätt det är att hitta ett representativt foto på mig. Sofia på Peppar behöver ett foto på mig tills i morgon. Det är stört omöjligt att hitta ett. Jag kanske tar Etna-fotot.
Edit. Jag är medveten om nyansen av bildtautologi så länge det här inlägget ligger högst upp. Det fixar sig den naturliga vägen.
Edit. Det fixade sig.
En snabbis
Det bästa med överraskningsgäster, det är att man (läs jag) än en gång bevisar det för sig själv; att städa, det går hur snabbt som helst.
lördag 6 november 2010
Jobb
Det är väl ingen som sitter och funderar på jobb såhär sent en lördagkväll? I synnerhet inte vi hemmamammor?
Nå jo. Jag har fått lov att tänka en del på jobb de senaste veckorna och dagarna. Främst för att frågorna kring jobbet har varit många, det har varit roligt att märka att många kolleger bara velat kolla om jag har någon koll, alltså på ett vänligt sätt, och nu också för att en del utnämningar gjorts på jobbet - gratulationerna har åkt som glada pilar på bla. Facebook.
Och ja, jo och nej. Jag tänker på jobbet och jag låter bli att tänka på jobbet. Det är roligt att vara lite uppdaterad och samtidigt är det lätt att koppla bort tankarna (jag har en tanke- och känslomagnet här hemma).
Och, i synnerhet då jag får frågor i stil med "vad skall du göra i framtiden?" och "är du orolig?", så känns det bra, att med innerlig ärlighet kunna säga att jag tar det sen. Just nu är jag hemma med Shorty, jag stortrivs med varje stund och har ingen orsak att låta arbetstankar vara det som håller oss sällskap om dagarna.
Inte då det är öra-öga-mun-leken som får oss att kikna av skratt. Då det är så oerhört roligt att lära sig gå. Då det är så stort att lära sig äta själv. Inte då det är en skvatt glad-galen Shorty som välkomnar mig hem efter en eller två timmars frånvaro.
Jag hinner med det andra. Det ordnar sig. Det ordnar sig alltid på något vis.
Nu är det Shorty. Insert heart here.
Nå jo. Jag har fått lov att tänka en del på jobb de senaste veckorna och dagarna. Främst för att frågorna kring jobbet har varit många, det har varit roligt att märka att många kolleger bara velat kolla om jag har någon koll, alltså på ett vänligt sätt, och nu också för att en del utnämningar gjorts på jobbet - gratulationerna har åkt som glada pilar på bla. Facebook.
Och ja, jo och nej. Jag tänker på jobbet och jag låter bli att tänka på jobbet. Det är roligt att vara lite uppdaterad och samtidigt är det lätt att koppla bort tankarna (jag har en tanke- och känslomagnet här hemma).
Och, i synnerhet då jag får frågor i stil med "vad skall du göra i framtiden?" och "är du orolig?", så känns det bra, att med innerlig ärlighet kunna säga att jag tar det sen. Just nu är jag hemma med Shorty, jag stortrivs med varje stund och har ingen orsak att låta arbetstankar vara det som håller oss sällskap om dagarna.
Inte då det är öra-öga-mun-leken som får oss att kikna av skratt. Då det är så oerhört roligt att lära sig gå. Då det är så stort att lära sig äta själv. Inte då det är en skvatt glad-galen Shorty som välkomnar mig hem efter en eller två timmars frånvaro.
Jag hinner med det andra. Det ordnar sig. Det ordnar sig alltid på något vis.
Nu är det Shorty. Insert heart here.
fredag 5 november 2010
Barnskydd
Ett infotillfälle hölls igår om barnskyddet i vårt land. På nyheterna kunde jag höra att tio procent av barnen i Finland på något sätt är fall som är behov av skydd, antingen innanför eller utanför den egna familjen. Tio procent är mycket. Fasansfullt mycket.
Det är siffror (eller barn är det ju, inte siffror) som väcker motstridiga känslor i mig. Varje barn är ett barn för mycket i fråga om det här, men samtidigt är det just den här siffran som gör att vi befinner oss i den för oss väldigt lyckliga situationen.
Fina Hanna har också skrivit om det här i dagens HBL och också i hennes artikel konstateras att det är brist på fosterföräldrar, att fosterbarnen står i kö.
Jag kanske har drabbats av tunnelseende, men i fråga om just fosterbarn, vill jag hävda att det skulle underlätta om rättigheterna i fråga om tex. frånvaro från arbetet skulle vara lika som då det gäller biologiska eller adopterade barn. Det är inte lätt att helt plötsligt få ett år (minimikravet som ställs på fosterföräldrarna) ledigt från jobbet - det kräver en mycket förstående arbetsgivare. I synnerhet som fosterbarnet kan anlända med verkligt kort varsel.
Jag tycker att den öppna adoptionen är ett ypperligt förslag (inte alls ett nytt sådant, möjligheten har existerat hela tiden). Men, just i fråga om omhändertagna barn (som eventuellt placeras i fosterhem) är det inte så väldigt ofta förekommande att alla parter ens vill diskutera adoption. Eller diskutera över huvudtaget.
Nåväl. Jag är i alla fall glad att fosterbarn och -föräldrar får utrymme i offentligheten. Då när vi valde vår väg för att få barn tyckte jag att det var svårt att finna information om just fosterbarn och hur det är att vara fosterförälder.
Det är siffror (eller barn är det ju, inte siffror) som väcker motstridiga känslor i mig. Varje barn är ett barn för mycket i fråga om det här, men samtidigt är det just den här siffran som gör att vi befinner oss i den för oss väldigt lyckliga situationen.
Fina Hanna har också skrivit om det här i dagens HBL och också i hennes artikel konstateras att det är brist på fosterföräldrar, att fosterbarnen står i kö.
Jag kanske har drabbats av tunnelseende, men i fråga om just fosterbarn, vill jag hävda att det skulle underlätta om rättigheterna i fråga om tex. frånvaro från arbetet skulle vara lika som då det gäller biologiska eller adopterade barn. Det är inte lätt att helt plötsligt få ett år (minimikravet som ställs på fosterföräldrarna) ledigt från jobbet - det kräver en mycket förstående arbetsgivare. I synnerhet som fosterbarnet kan anlända med verkligt kort varsel.
Jag tycker att den öppna adoptionen är ett ypperligt förslag (inte alls ett nytt sådant, möjligheten har existerat hela tiden). Men, just i fråga om omhändertagna barn (som eventuellt placeras i fosterhem) är det inte så väldigt ofta förekommande att alla parter ens vill diskutera adoption. Eller diskutera över huvudtaget.
Nåväl. Jag är i alla fall glad att fosterbarn och -föräldrar får utrymme i offentligheten. Då när vi valde vår väg för att få barn tyckte jag att det var svårt att finna information om just fosterbarn och hur det är att vara fosterförälder.
torsdag 4 november 2010
Fulblogg 1
Ni kanske trodde att jag fått kalla fötter under natten? Att jag sitter här och försöker hitta snygga bilder på mig själv?
Så är inte fallet, de foton där jag ser ut som jag gör (det fagra resultatet här under) är bara så många att det tar sin tid.
Fotot taget av min underbara systerdotter Jenna. Hon är säkert stolt över att se sin gudmor stoltsera på bild och allt.
Så är inte fallet, de foton där jag ser ut som jag gör (det fagra resultatet här under) är bara så många att det tar sin tid.
Fotot taget av min underbara systerdotter Jenna. Hon är säkert stolt över att se sin gudmor stoltsera på bild och allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)