Ja. Jag har ju för flere år sedan bestämt mig för att inte klaga på vädret.
Så har jag också bestämt att eventuellt eget dåligt humör eller stress inte ska gå ut över mina barn.
Jojo.
Men vet ni. Då man bänder upp en sommartidsövergångstrött femåring ur säng, får på barnet kläderna, får tänderna borstade på samma barn. Får packat alla väskor (alla dessa väskor!) och får med sig vad man tror alla grejer, får ut ekipaget och får ut dem ända ut på gården.
Får barnen att vänta vid ytterdörren, det för att undvika att två drunknar i det glopp gården ligger under, sjunker ner till anklarna i samma glopp på väg mot bilen. Finner bilen stående i den djupaste pölen som går att finna, kommer in, dyblöt och sjunker ner i sätet.
Då kan det hända att man smäller fast dörren, dunkar nävarna mot ratten och skriker, ja, skriker, några fula ord.
Samlar sig, åker upp till dörren, hämtar barnet, för barnet till dagis, kommer ihåg att det är trumlekis, gläds över att trumman är i bilen, säger till barnet att man kommer strax. Rusar ut till bilen för att hämta trumman som inte finns i bilen, sätter sig i bilen. Kör hem tillbaka, smyger in i rummet där trumman finns tillsammans med en sovande lillebror, smyger ut. Rusar genom samma jävla glopp, blir om möjligt ännu våtare om fötterna och sätter sig i bilen. Kör till dagis, säger hejdå åt käraste lilla barnet som redan är igång med dagens begivenheter och lilla hjärtat, mamma åker nu.
Tillbaka i bilen, genom samma glopp. Inte klaga på vädret, inget dåligt humör ut över det lilla livet.
Då kan det hända att det frasar till lite, just där under pannloben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar