Vaknade vid tresnåret på morgonen av att den lille grät tröstlöst. Det finns få saker som är så skrämmande som att bli väckt av någon annans gråt.
Jag hoppades att det var och frågade honom om det var en tråkig dröm han kanske sett och då han svarade nekande, det iskalla som sköt ut i mina ådror. För en stund tänkte jag det, tänk om han ligger vaken om nätterna och gråter?
Det visade sig att han ändå var inne i zonen mellan dröm och vaket tillstånd. Då han lugnade ner sig fick han det sagt, att i drömmen fanns en del av oss inte längre.
Så gick vi genom det, att pappa ligger och sover, lillebror ligger och sover, jag finns brevid honom. Att alla andra han håller kär ligger och sover.
Och han somnade om och jag låg klarvaken och bara kände in den sorg han i drömmen kände. Och tanken, trots att den är omöjlig, var just den att döden inte är ett alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar