Tack.
Jag är nog här. Eller delar av mig är, resten är liksom utspritt. Frånvaron i bloggform beror på många saker, jag är trött, jag är lite uppochner, jag är som vanligt, jag har mycket att göra, jobbar och det är ont om tid.
Det som kanske ändå gör att jag inte riktigt finns, det hänger fortfarande ihop med det samma, att inget riktigt känns ännu.
Sol och tid. Jag litar på att de läker.
Roligt att få ett livstecken i alla fall. En sekund i taget. En minut i taget. En timme i taget. En dag i taget. En vecka i taget. Ett år i taget. Krama varandra extra mycket!
SvaraRaderaHoppas vårsolen gör verkan och skänker dig närvaro och krafter. Inte stressa med bloggen, fast jag ser fram emot att läsa mera av din klokskap någon dag.
SvaraRadera