Ibland känns det som om de här själarna, en del av dem blivit kvar på området. Som till exempel då jag och den lille för ner tvätten i källaren. Den lille, som inte lider av någon som helst mörkrädsla, vill alltid att vi skall vandra i totalt mörker. Där går jag sedan med en glatt tjoande liten framför mig, jag kallsvettig av alla de skuggor och rörelser jag ser i det mörka.
Då våra katter fortfarande fanns bland oss hände det ofta att de håriga två stod med rest ragg och fräste in i ett hörn där inget syntes.
Sweet.
I lördags skulle jag ta ett foto på hur området ser ut i dimma. Jag höll på att krevera av skräck då dimman var så tät att den rörde på sig framför kameran.
Uh.
Yikes! Du ser väl att det är en figur som tittar mot kameran vid trädet på den nedre bilden, right..?
SvaraRaderaUh, uh, uh. Uh. Jag vågar inte studera bilderna allt för noga, men jo. Du har rätt. Uh.
RaderaHuuu, skrämmande! Och den där figuren som snart anfaller, just där vid trädet, du hann väl undan?
SvaraRaderaMIn pappa som hela sitt liv bott i Sibbo sa att han aldrig skulle bosätta sig just där då jag höll på och berättade hur fantastiskt fina lägenheterna är där. Jag drömde nog en tid om att flytta dit, tycker om området, vi brukar promenera där när vi är i Sibbo...