Peppe skrev om det här om dagen, inlägget finns här, och jag måste erkänna att det händer att jag tänker och känner i samma banor.
Nu är det lite lättare i och med att inte hela garderoben behöver byltas på om morgnarna, men sträckan mellan hemmet och dagiset (det är inte långt, det är några hundra meter) har varit en riktig pärs många morgnar. Två, tre tunga väskor, ett motsträvigt barn i famnen / pulka / kärra genom snö eller regn och det blöta i skorna. Just då axelremmen glidit ner över axeln så att hela arrangemanget gått i bitar, då har jag ibland, stilla för mig själv, undrat vad det är jag håller på med.
Eller som kvällen, låt säga igår. Hämta från dagis, se till att ha mellanmål med sig, hinna leka, gå in och byta på barnet och ut igen. In igen, äta, leka. Leka samtidigt som man försöker tämja råddet som ständigt spelar i det vinnande laget. Kvällssysslor och få den lille i säng för att ställa i ordning med det som skall vara mat i några dagar, samtidigt som man jobbar det där lilla extra som man inte hann med för att man skulle hämta från dagis.
Och nästa dag, samma sak.
Jag skulle inte byta bort något av detta mot något annat. Men, minuttidtabellen är lite tajt. Å andra sidan har minuttidtabellen under vardagarna fått mig att uppskatta veckosluten på ett helt annat sätt än tidigare. Mycket talande är det - och lite hjärtskärande - att den lille mest varje morgon frågar om det är veckoslut nu?
Nej, inte riktig än. Det är tisdag. Och då det är måndag som är leksaksdag på dagis, firade vi tisdag genom att välja favoritsmycken till dagisstassen. Den lille är iklädd vitt, ultralångt halsband och valde till det ett matchande armband i vitt plast.
Sorry, le bad pic, men ni fattar det underbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar