Sagt om Micaela - Frida Nylund

I dagens utgåva av Sagt om Micaela, precis som rubriken säger: Frida Nylund.

Första gången jag på riktigt träffade Frida, det var under en diskussion, panel, som ordnades på Grand i Borgå. Jag deltog i rollen som dåvarande chefredaktör för den lokala tidningen, Östnyland.

Mötet med Frida var ett av de här ögonblicken då man, trots att man alldeles nyss träffats, känner att det känns som om man alltid, alltid har känt människan i fråga. Det kallas att synka.

Och visst synkade vi! Frida är en av de bärande orsakerna till att jag i dag jobbar för Marthaförbundet och Marttaliitto. Frida fungerade som verksamhetsledare på Förbundet då jag började och jag upplevde och upplever än i dag att Frida delar de värderingar jag skattar högt. Är tvungen att skriva "upplevde" i och med att Frida, denna före detta Borgåtippa, sedermera har avslutat sitt jobb för Marthaförbundet och flyttat upp till min tidigare hemstad Vasa.

Men, det är det som är gott med vänskap. Vänskap står ut med ett avstånd på några hundra kilometer.


Jag är väldigt glad och tacksam över att Frida tog sig tiden att skriva följande ord:

"Jag minns då jag första gången träffade Micaela. Det var genom TV-rutan och redan då fascinerades jag av hennes lugna röst och sakkunskap då hon intervjuade mina tonårsidoler. Aldrig rädd att fråga, alltid beredd att lyssna. Med en närvaro som kändes till och med genom TV-rutan.

Jag är glad att jag har fått lära känna Micaela. Som programledare, chefredaktör, moderator, föreningsaktivist, författare, kollega. Som människa. Micaela utstrålar omsorg och kunskap, rättvisa och öppenhet, erfarenhet och engagemang. Hon omfattar enkelt stora helheter utan att förbise detaljerna och har lätt för att uttrycka sig i ord, text och bild. På båda inhemska språken. Molempi parempi varje dag.

Micaela är inte rädd för att gå från ord till handling. Med stor omsorg om medmänniskan samt med mod och sakkunskap tar hon sig an nya utmaningar. Det råder ingen tvekan om att Micaelas plats är i riksdagen: vårt samhälle behöver beslutsfattare som hon. Beslutsfattare som fattar beslut med människan i fokus och ett hållbart samhälle som mål. Beslutsfattare med omsorg som rättesnöre. Som vågar se de stora helheterna utan att glömma de viktiga detaljerna.

Vi behöver beslutsfattare som aldrig är rädda att fråga, men alltid beredda att lyssna.

Därför vill jag se Micaela Röman i riksdagen."

Frida Nylund, servicechef, tid. kollega och (fd) östnylänning

Sagt om Micaela - Melita Tulikoura

Melita, det finns väl inte många finlandssvenskar som inte vet vem Melita är? Du kanske kommer ihåg henne från de otaliga samtalsprogram hon gjorde för det som tidigare hette FST.

Under senare år kom jag att jobba med Melita på också andra sätt. Under min tid som chefredaktör för Borgåbladet (senare Östnyland) samarbetade vi kring många också svenska frågor, vi engagerade oss i frågan om Borgå sjukhus och vi försökte driva genom ett medborgarinitiativ för värdig vård av äldre.


"Jag har känt Micaela Röman sedan 90-talet då vi båda jobbade med samhällsfrågor på svenska YLE.

Redan då såg jag en målmedveten, ansvarsfull, men framför allt varm ung journalist, som oförtrutet jobbade för de frågor hon trodde på.

Samma glöd noterade jag under hennes tid som chefredaktör för Borgåbladet.

Micaela är orädd och har hjärtat och huvudet på rätt plats. Det är sådana personer vi behöver i vår politiska ledning. Ekonomi i all ära, men aldrig på bekostnad av människan."

Melita Tulikoura, samtalsterapeut, symbolterapeut, journalist

Sagt om Micaela - Tessan Pousar

Finns det något jag alltid beundrat stort och än mer sätter värde på i dagens läge, så är det människor som offentligt vågar säga vem de kommer att rösta på i kommande val.

Jag finner det stort i och med att det på något sätt är så avslöjande, i och med att man berättar vem man kommer att lägga sin enda röst på, så säger man så mycket om sig själv. Om hurudan man är som människa, om hur man ser på världen, om de egna värderingarna.

En som redan inför kommunalvalet 2017 gick ut med att hen kommer att rösta på mig var Tessan Pousar. Tessan, som är en av personerna som genast från början fick mig att känna mig hemma i Sibbo. Ett av de bästa exemplen på allt jag tycker om med att bo i en liten kommun, det här med att man lär känna och blir vän med människor som man stöter på tillräckligt ofta.

I och med att vi helt och hållet saknar det släktbundna nätverket i vår närmiljö, är det viktigt och känns bra att det finns människor som vart efter tiden går blivit vårt eget kompletterande nätverk, människor som skulle sakna oss om vi inte syntes till på en tid. Precis som jag saknar dem om jag inte sett röken av dem på några stunder.

Tessan och jag, vi har först träffats i en av våra lokala butiker. Efter det har vi synts på byn, på gymmet och var vi nu stöter på varandra. Tessan har också en viktig uppgift som erfarenhetsexpert i samarbete med kommunen - en uppgift som är som klippt och skuren för henne!

Ja, tillbaka till det här med att offentligt gå ut med vem man kommer att rösta på. Tessan Pousar var en av de första som meddelade att hon kommer att rösta på mig också i det här valet och det är jag mer än tacksam för!

Det är med sann glädje jag delar med mig Tessans ord:

"Micaela är en finlandssvensk kvinna med stort hjärta. Ett hjärta av guld. Positiv och glad, om hon har en dålig dag så syns det ej.

Hon bryr sig om sina medmänniskor och talar för en hållbar livsstil. Godkänner människa som människa, oberoende varifrån du är.

Efterstom Micaela även är mamma, förstår jag att hon vill att alla barn skall ha en möjlighet till skolning. Kort, gott och kraftigt; Micaela är en hjärtlig människa.

Finland behöver henne i riksdagen.En kvinna som inte ger upp sina åsikter och sin vilja."

Sagt om Micaela - Henrik Westermark:

Den som har stött på mig allt efter det att min kandidatur blev offentlig, har hört mig säga det. Att det jag upplever svårast i kampanjtider, det är att ösa på i fråga om beröm av mig själv.

Så, jag har bett ett antal vänner och kolleger skriva några ord om mig. Det har glatt mig och överraskat mig att så många omedelbart sagt att de gärna gör det, berättar hur de uppfattar mig. Ska sägas att jag inte haft några som helst önskemål om vad som skrivs om mig, ordet har varit helt fritt.

Och vet ni, de här texterna. Vill absolut inte skämta bort det här, men det är lite som under begravningar. Ni vet alla de vackra ord som brukar sägas om den avlidne, varje gång påminner jag mig om att man ska säga de vackra sakerna då den andra ännu är i livet. Och det är lite en sådan resa jag får vara med om nu - det är inte bara en gång jag fått tårar i ögonen av de inlämnade texterna.

Också här vill jag uttrycka ett stort och varmt tack till alla er som redan lämnat in era texter - tack!

Henrik Westermark lärde jag känna då jag började mig jobb som chefredaktör för tidningarna Borgåbladet och Östra Nyland. En varm kollega, en kollega som också lät mig och min familj ta ett litet steg in i hans familj, vilket jag är mycket tacksam över!

Kära vänner, Henrik får ordet:

"Hej Micaela!

Jag blev glatt överraskad när du i höstas meddelade att du tänkte ställa upp i riksdagsvalet. Det var kanske inte det första jag hade trott att du skulle göra, men å andra sidan överraskade du oss kanske en aning redan då du ställde upp i senaste kommunalvalet och kom in med fina röstsiffror. Månne det inte skall gå bra i riksdagsvalet också, för nog vet väl folk vid det här laget vem du är.

Radioröst, chefredaktör och nu senare i jobb för Marthaförbundet. Vi var kanske en aning fundersamma den där dagen 2011 då vi på redaktionen fick veta vem som blev vår nya chefredaktör. – Hon??? Det är nog ganska stor skillnad på att vara radioredaktör och att ta hand om en tidningsredaktion.

Det tog inte många dagar för dig att få oss med på banan. Din fina självironiska humor och din känsla för andra människor fick i alla fall mig snabbt övertygad om att du var en chef att jobba för. I dina ledare tog du långt fasta på människans värde, på att vi alla har rätt till en trygg plats i tillvaron. Idag, med debatten om åldringsvården, ser vi hur viktig den inställningen borde vara hos alla som jobbar i politiken. Det är människor av din typ som behövs allt mera i vårt allt hårdare politiska klimat. Människor som vågar ta ställning för människan, om det sedan är barnen, åldringarna i stad eller glesbygd.

Så jobba på kära Micaela. Du behövs.

Kram Henrik"

Såhär tre år senare

Ja, det kanske var någon som satte kaffet i vrångstrupen då jag helt plötsligt dök upp som en "uppdaterad blogg". Ber om ursäkt för det, förlåt, förlåt.

Ska genast erkänna det - så att man kan fly fältet om man vill ducka för det kommande riksdagsvalet. Det här är och kommer att vara ett led i min kampanj.

För den som inte hört det än, jag ställer alltså upp i valet. Som obunden, på SFP:s lista, i Nyland.

Fick ett gott råd av en person som i europeiska mått mätt, är expert på valkampanjer. Hitta inte på något nytt, det är genomskinligt. Gör något som du alltid gjort.

Så, jag kom tillbaka till bloggen. Men, medger att det är med viss tolkning - att bara lämna bloggen för tre år och sen komma tillbaka. Är det att göra något jag alltid gjort?

Du får avgöra. Jag blir naturligtvis väldigt glad om du fortsätter läsa.

Dehär gråzonerna?

Ni vet, läget då barnet är för friskt för att vara hemma, men för sjukt för att gå till förskolan?

Vad heter det läget?

Ett annat läge, det större barnet är så stort att det med största sannolikhet kommer att gå till förskolan följande dag. Då ringer telefonen och dagiset rapporterar att det mindre barnet insjuknat.

Vad kallas det läget?

Ett förtydligande, jag klagar inte. Jag bara frågar.

Signaturen "One week and counting"

Får jag komma hem till er (och leka)?

Jestas, så jag älskar det här.

Storebror är redan så stor så det handlar ganska mycket om kompisar, att leka efter förskolan, gå hem till kompis, kompisar som kommer hem till oss. Det är ljuvligt, jag är så glad att vi dels bor i något som en liknar en Lindgrensk Bullerby, att man faktiskt går upp till kompisar och bara ringer på dörren och dels det att barnet har kompisar (ni vet, den ständiga ångesten över att ens barn skulle vara ensamt...)

En sak jag noterar både i mitt eget barn och andras barn, är att det ganska snabbt blir en fråga om när lekandet, det historiska (?) och fysiska övergår till det som är nutida lek, skärmtid. Ganska snabbt blir det en fråga om när man eventuellt kan få börja spela.

För att göra det lätt för mig själv har jag gjort upp en princip med barnen. Kommer man hem till oss för att leka, då leker man åtminstone halva tiden. I många fall slukar leken hela tiden man stannar hos oss, men det händer också att halva tiden går åt till spel. Det har fungerat bra hittills, än har inte antalet kompisar som dyker upp bakom dörren minskat. Det är ju sådant här som också kan framkalla den där "jag-har-förstört-mitt-barns-hela-barndom-ångesten", tänk om det att jag håller fast vid våra principer leder till att ingen vill komma hem till oss längre? Ja, ja. Då får man svarva lite.

Lika rolig är jag som morsa då barnet går hem till någon annan. Inte så att jag bestämmer hur tiden tillbringas, men jag är stenhård på att barnet inte ska spela spel som inte är gjorda för honom, mätt i åldersgränser då.

Vi diskuterade det här så sent som igår med barnet och han tog det inte bara bra, han bad mig dessutom diskutera det här med den fullvuxna mottagaren i andra ändan. Vilket värmde mitt hjärta. På något sätt tolkar jag det här som om han ogärna lämnar detta mitt beslut i bara barnens händer, att han känner sig tryggare om alla fullvuxna är med i samma båt.

Så, välkomna hem till oss bara.