Nickby rapporterar

Beroendet

2012-02-13T16:17:00.002+02:00

Jag lättade på mitt samvete i Softys blogg redan, men gör det också här.

Jag träffade på en helt ny bekantskap för en tid sedan, min ovän sockerberoendet. Tala om att det var en snabb en att ta överhanden. Akta dig för typen om du ser den.

Jag är till vardags, sådär som jag känner mig själv, varken intresserad av godis, potatis eller bröd, men nu vet ni. Hela januari gick åt till att jag sög i mig allt som var vitt och som osade socker. Det hela tog sig helt knasiga proportioner, jag lovar att jag skulle kunnat sluka hela bullalängder och svalt dem med några hundratals gram annat socker.

Som vanligt plockar jag fram ett av mina starkaste drag, svart-vitt. Som jag höll på, kan man inte hålla på. Så, nu är det totalstopp som gäller, åtminstone för rimliga tider framöver.

Jag måste erkänna att jag fnissade lite åt mig själv häromdagen (trots att det är allvarligt, absolut inget att skratta åt), då jag var mer vrång än jag brukar och tanken slog mig, att det var sockerabstinensen som gjorde mig så bångstyrig. Att följande steg är att jag talar ut i veckotidningen om att jag minsann också varit sockerberoende och nu är det andra bullar som gäller.

Äh. Det är ju just bullar som inte gäller.

Men VAD VAR DET SOM FOR I MIG? Januarimörkret? Kylan? Vad?

Slarvsyltenatten

2012-02-13T10:24:00.002+02:00

Vilka är oddsen?

Nätterna mellan fredag-lördag och lördag-söndag sover samtliga i residenset som små prinsar och prinsessor. Natten mellan söndag-måndag sover ingen. Främst för att den kortaste i residenset bestämt sig för att drömma de mest fartfyllda drömmarna just då, samt passa på att träna hela vokabulären på alla de språk han kan.

Skall det vara på det här sättet, tror jag bestämt att vi måste avskaffa veckosluten.

Saker ni bara vet

2012-02-10T14:23:00.002+02:00

Alltså, jag vet inte om det är en för- eller en nackdel just i den här frågan, att jag varit offentlig gällande det här med att jag inte kommer att vara havande under dessa rådande stjärnor.

Låt mig beskriva; i fråga om andra kvinnor så kan det ju hända att kvinnan antingen blott lagt på hullet eller så är hon eventuellt glatt havande. I mitt fall så vet ni alla att ni gladeligen kan satsa alla era kosingar på det första alternativet.

Signaturen "jag känner mig så smäcker med långkallisar under jeansen".

Faser och fasa

2012-02-09T13:51:00.002+02:00

Jag fascineras fortfarande av att jag och vi är i en situation där vi kan säga saker som bara småbarnsföräldrar kan säga. Jag hajar ibland till och slås av ett glatt "tänk att det kunde gå så här fint".

Nåja, det jag nu kan säga, som bara småbarnsföräldrar (med barn på dagis) kan säga, att det är helt tydligt att den lille nu börjar ta med sig (också annat än sjukdom) från dagiset. Saker dyker upp i hans tankebana och vokabulär som inte har ett ursprung i vårt hem.

En sak den lille pratat rätt mycket om den senaste tiden, det är känslor som går att förknippa med rädsla. Han kan ibland - mestadels väldigt glatt - säga att det blir "iso hätä" (sv. ungefär "stor fara") av det ena och det andra. Den lille kan också säga att vi inte skall säga eller göra det ena eller det andra, för att han kan blir skrämd eller rädd.

Inte för att han verkar skrämd eller rädd, men han pratar om det i sådan mån att jag registrerat det.

Det som också är nytt, som till en början fick det att riva till i hjärtat på mig, det är att den lille plötsligt börjat säga att han inte kan det ena eller det andra. Han kan bli riktigt frustrerad då han inte får till det genast, eller "misslyckas" med något han håller på med. Det här borde inte vara något den lille kopierat av någon av oss föräldrar, men jag vet inte riktigt hur han plötsligt är så medveten om att det finns något som att inte kunna.

Jag funderar också över hur jag skall tackla den lilles upplevelse av att misslyckas, inte kunna. Sylvia Bjon skriver en ypperlig text om det som kan vara en fortsättning på den lilles beteende, läs här - och ja, jag funderar redan nu på hur jag bemöter det som är de första upplevelserna av att inte lyckas tillsammans med den lille.

Ena stunden Imse vimse Bimbel och sedan det här.

Den regelbundna duden

2012-02-09T11:07:00.000+02:00

Den lille kan sin klocka. Två veckor kärnfrisk, ett par dagar feber, frisk i ett par veckor och ja, han kan sin klocka.

Favoriten i sjukstugan den här gången, det var att ligga under täcket - inte alls varmt, nej - och sjunga Bimbelsången.

Ni vet, Imse vimse Bimbel-sången.

Den lite arga

2012-02-05T15:48:00.002+02:00

Först av allt, det jag kommer att skriva, det gäller inte er. Det gäller en massa andra mer eller mindre, ja, dumma.

För er vill jag tacka, tack för era fina ord i fredags och allt efter det. Tack, det lugnade en skärrad gammal kvinna.

Men de andra typerna. Det känns inte vidare kul att höra att de som satt i krockarna, att de är "societetsdamer födda innanför ring trean, som inte har vett nog att tillämpa rätt körtaktik i rådande väder" och en massa annat strunt.

Det är sällan jag använder kortet, men nu känner jag att jag har rätt att göra det. Om du inte varit med om det, så vet du inte vad du pratar om.

Och som sagt, det är inte ni. Det är en del av de andra. Orsaken till att jag säger det här här, det är att det är min blogg och här kan jag ju säga vad jag vill.

Ole dolyckan

2012-02-03T21:48:00.002+02:00

Ja, en del av er kanske redan hörde det. Jag var en del av en av de massiva kedjekrockarna på motorvägen utanför Helsingfors idag.

Samvetet är rent, avståndet till alla bilar framför var mer än väl tilltaget (det plågar mig lite att alla helskinnade sitter hemma och bannar oss dumma bilister för att vi inte tar hänsyn) och det bara råkade sig så att plåt mötte plåt mötte plåt.

Jag - och min man, som åkte med, är helskinnade. Det som snurrar i bakgrunden, det är ljudet av dova duns, bilar som åkte in i vår bil, en efter en. Det är skivan "skärrad" som spelar i mitt bakhuvud. Det går om.

Då det hände, då jag inte visste vad som skulle åka in i oss, med vilken tyngd och kraft, det enda som gjorde mig skräckslagen var tanken på den lille. Att han inte får bli föräldralös, att vi båda som var i bilen, att vi inte får dö nu.

Hjälp den frusne?

2012-02-02T14:46:00.003+02:00

Kanske lite otippat, men ändå:

Jag skulle gärna ta emot tips på "tekniskt underställ" - gärna ett set som fungerar både allround och i skidspåret.

Tacksam.

Signaturen "jag har frusit i veckor nu"

Glädjen

2012-02-02T11:58:00.002+02:00

Ja, jag har ju inte varit chefredaktör sådär överdrivet lång tid, jag har inte skrivit så många ledartexter än.

Så, jag bara måste säga det. Jag blir så innerligt glad - och lite överraskad - då jag får respons på det jag skrivit. Idag har jag hunnit bli glad över respons som bland annat innehöll orden "tack", "bra ledare" och "fint med kritiska röster".

Om du är intresserad - eller Borgåbo - så kan du läsa ledaren här.

Sen är det bara att konstatera, det att jag nu försöker skriva också på arbetstid, det tär lite på mitt privata bloggande. Men, i det långa loppet jämnar det säkert ut sig, precis som det brukar göra på alla andra områden också.

Den urusla veckan

2012-01-30T15:33:00.003+02:00

Skammen, skammen, skogsskövling och sådant.

Det är en usel matrapport jag är tvungen att avlägga.

Det finns en del saker jag kunde skylla på, den lille var sjuk och jag var tvungen att fylla kylskåp och skafferi med grejer jag kanske inte annars skulle ha haft på lager. Men, i sista hand är det ändå slarv och dåligt köksbeteende som ger ett uselt resultat.

Jag har hivat mängder av grejer i soporna under den vecka som gick. I soporna åkte en stor burk kokad pasta. Det bara för att jag kokade för mycket samtidigt som vi fullvuxna försöker äta mindre kolhydrater. En bit leverkorv rök helt enkelt för att vi inte hann äta upp den innan den blev konstig. Alldeles pyttelite vispgröt slängde jag i och med att det lyckades gömma sig i ett hörn av kylskåpet jag sällan gräver i.

Uh.

Det här är ett så asigt resultat att jag kommer att pina mig själv - och er - med åtminstone en offentlig månad till.

Inge glid

2012-01-30T08:50:00.002+02:00

En snabbis såhär på morgonen.

Som ett barn av sjuttiotalet, så är jag uppvuxen med Vitalis i vintertid i ansiktet.

Hur är det nu, några decennier senare? Är det okej med Vitalis i nunan då det smäller av kallt i knutarna? Hur gör du?

Det är inte mig själv jag vill smörja in, nej fy (det var ju en otroligt läbbig känsla), jag funderar främst på den lille och hans oförstörda vackra anlete.

Det kanske har vänt?

2012-01-26T10:26:00.002+02:00

Det kanske har vänt, åtminstone för stunden?

Den lille har, hela den här veckan, trots sjukdomsfråvaro senaste vecka, gått strålande glad in på dagis.

Peppar, peppar och ta i trä. Efter månader av mer eller mindre tunga morgnar, så ser det nu ut att ha vänt till det lite lättare. Jag kommer ihåg att personalen sade det, då vi började träna på dagis, att det brukar lätta efter årsskiftet - och det ser ut att stämma.

Då jag lämnade den lille på dagis idag, så åkte han in som en virvelvind, hann knappt se sig om för att vinka hej då. Och jag, jag kan inte annat än vara stolt och glad över hur duktig den lille är. Samtidigt, känslan som kramar mitt hjärta, tiden går så fort, han klarar sig bättre och bättre utan mig, han blir stor.

Och just så skall det vara, men ändå.

Tusen och en känslor

2012-01-25T09:07:00.002+02:00

Den som är bosatt i Finland, den ser nu att den här nyheten nu får lite mer utrymme, det efter att dyningarna efter valet planar ut.

Den här artikeln, nyheterna med anknytning till det här, rör upp tusen och en känslor i mig.

Paret Kaikkoinen & Taiveaho, det känns som om vi vandrat en del av våra historier jämsides. Främst för att då, i tiderna, då paret gick ut i offentligheten med att de inte kan få barn, att de ställer sig i adoptionskö, då gjorde vi precis samma saker, lite mer i skymundan. Jag skäms för att jag är tvungen att erkänna att jag tänkte, med stänk av bitterhet, att de säkert kommer att få barn före oss, att det finns vägar de kan gå som inte är öppna för andra.

Jag skäms än mer idag, för vi vet ju alla hur det gick. Vem som hann först. Om det nu är en tävling.

Men, artikeln, situationen.

Det finns ett faktainlägg i alla nyheter kring det här som jag inte kan tycka att stämmer. Det konstateras att paret Kaikkoinen & Taiveaho skulle få sitt barn från Sydafrika i år. Som om det vore bestämt. Och det är det aldrig i de här fallen. Jo, nyheten blir än mer dramatisk på det här sättet, men den är redan dramatisk nog.

Nu är Kaikkonen inte fälld. Men han är misstänkt för ett ekobrott. Och det förhindrar honom från att vara en god förälder. Det gör att hans fru inte är en god förälder.

Och den sura, bittra uppstötningen. Jag kan känna smaken av den i mun, hur det kändes. Varför skall vi skrutineras på detta sätt? Varför erbjuds vi nålsögon så små att det inte skall vara möjligt att komma genom dem? Varför behöver inte de som totar ihop sina egna, små, gulliga biologiska barn ens säga hej till en myndighet innan de godkänns som föräldrar?

Jag vet, jag vet. Det ställs särskilda krav på personer som får ta emot någon annans barn. Det är viktigt att de blivande föräldrarna är så "bra" som möjligt.

Och mina tankar går till Kaikkonens fru.

En av de tyngsta saker att bära under barnlösheten, det var ångesten jag kände för min nästa. Min man. Så gott som dagligen ansåg jag att det var mitt fel att det var som det var, att min man säkert hade lyckats bättre med någon annan vid sin sida.

Att vara Kaikkonen idag. Och se, att man - i någons öga - gjort fel. Att det felet - som i dagens läge inte är bevisat - kostar en så dyrt. Att inte bara det man själv drömmer om, utan det ens äkta hälft drömmer om, den gemensamma drömmen - den går i kras.

Att vara Kaikkonens fru. Och inse, att det faktiskt aldrig blir något.

Den lilla i-landsångesten

2012-01-24T14:33:00.002+02:00

Är jag den enda som drabbas av lilla ångesten då jag klipper itu ett bank- eller kreditkort?

Nu är det inte så att jag hamnat någon konsumtionsfälla, jag talar mer om tillfällen då kort blir gamla och skall ersättas med nya. Trots att jag har också de nya korten framför näsan gruvar jag mig för klippet i de gamla korten.

Livet är inte lätt och det här är så i-land, så i-land.

Såld!

2012-01-23T15:45:00.002+02:00

Just det, jag fick en förfrågan om det alldeles svagt orangeaktiga lilla köksmöblemanget, hur det gick med mina försök att bli av med härligheten.

Jag blev av med det (trots att det knep till lite i mitt hjärta) och den glada nyheten är att möblemanget skall få se världen! Det skall flytta till Köpenhamn och tjäna sin nya innehavare på bästa sätt!

Jag hör av mig då jag har mer att bli av med.

Ingen mat i soporna här inte

2012-01-23T12:11:00.001+02:00

I övrigt, mätt i matmått, så var senaste vecka alldeles fantastisk! Jag kan konstatera att vi inte slängde bort någon mat över huvudtaget under hela veckan!

Puka och trumpet!

Den här veckan kan bli lite kvistig, det finns ett par bananer som börjar sjunga på sista versen, samt en gigantisk skål med pasta någon annan än jag borde sätta i sig. Men, jag hoppas naturligtvis på en lika glad matuppdatering nästa vecka!

Du då?

Det lilla hjärtat

2012-01-23T10:15:00.003+02:00

Jag har sagt det tidigare, och säger det en gång till. En av de mest omvälvande saker i hela det här paketet där barn ingår, det är känslan av att leva med hjärtat utanför kroppen.

Inte bara i de fall det är kärleken som svämmar över, utan också i de fall oron är så stor och så tung att det känns som om du hade is över hela din kropp. Den lille har alltså lyckats vara mer eller mindre krass i en vecka. Allt från febertoppar och -dalar, till snuva, hosta och spya. Glädjen då han varit bättre och oron då han överraskande blivit sämre på nytt.

Det är som att jogga på lite för höga varv, dygnet runt, för en ovan mamma som jag.

Och insikten, jag kommer att vara orolig för honom, på sätt eller annat under resten av mitt liv.

Den lille mår bättre nu, är frisk. Mammas lilla hjärta.

Nattliga eskapader

2012-01-19T07:49:00.001+02:00

Ni kanske kommer ihåg förkylningen jag kort beskrev i det förra inlägget? Den lille komponerade ett kapitel till sent igår kväll i sjukdomshistorien, nu kan vi tala om förkylning med kräks.

Omnom.

Sammanfattningsvis

2012-01-18T15:12:00.002+02:00

Jag lämnade er med en massa snoppar och snippor. Ber om ursäkt för det, tack och lov är det ett fint samtalsämne. Jag vill passa på att säga att jag inte var den som tyckte att snippa lät riktigt klokt då det introducerades, gläder mig nu åt att det ändå sitter så pass bra som det gör.

En delorsak till att bland annat matuppdateringen är sen - den kommer, den kommer! - är att den lille drabbats av feber. Den lille har verkligen en välfungerande kalender, han är frisk i ett par veckor, sjuk i ett par dagar, frisk i ett par veckor - och ja, ni ser systematiken. Jag hoppas och tror att det fortfarande hänger ihop med att den lille "nyligen" börjat på dagis och undrar hur länge ett "nyligen" håller ut? Hur såg det ut, ser det ut i din barnfamilj?

De gånger den lille blir sjuk - och hur är det möjligt att övergången från frisk till sjuk alltid (alltid!) sker mitt i natten - de gånger kan jag grubbla en stund över hur smart det är att bo så långt ifrån de få släktingar man har. Det är klart att det finns ett mer än tajt nätverk av vänner i närheten, men det är ju inte precis så att det är vännerna man vill ringa och fråga "vill du hänga med en sjukling i några dagar?". Innan nu någon får krupp och blodstörtning, både min man och jag stannar naturligtvis hemma med den lille i alla de fall det går, men vissa dagar är bara knepiga och det vore fint att kunna knalla över gården och be om hjälp.

Nog om det. Nu till maten. Den som inte borde hamna på tippen.

Vi hade en rätt strålande vecka i bakfickan, jag kände redan triumfen i mig, glädjen över att kunna i offentligheten konstatera att vi inte slängt någon mat. Det till den stund då jag skulle röra ner tre avocadon i söndagens sallad. Alla tre var dåliga. Ni vet på det där sättet att man bara vill lägga sig på golvet och skrika "det var inte mitt fel, det var avocadons!" - de kändes fina, hade blivit mogna efter ett par dagar hemma i skålen. Inside, everything was worse.

Resultat vecka 2 blev alltså tre bortslängda avocadon.

Du då?

Nu skall vi prata om det vi har i byxan

2012-01-13T13:28:00.002+02:00

Jag sitter på seminariet Mediespråk 2012 i min forna hemstad Vasa. Vi har nyligen hört ett kort inlägg om "hen" - hen i stället för hon eller han, inte en grupp yra hönor alltså.

På det här seminariet, tidigare upplagor av det, har vi alltid i något skede kommit in på vad vi borde kalla det vi har i byxan, i synnerhet i förhållande till barn och unga. Namn, benämningar på våra könsorgan. Och det är ju alltid intressant, vad kallar ni det ni har i byxan (ja, ni märker att jag utgår från att vi alla pratar om just de här delarna i våra vardagliga samtal)?

Då jag var liten kallades mannens pillesnopp för "pelle". Fråga mig inte varför, men det var nu en pelle snubbarna hade mellan benen. Flickorna och kvinnorna, de hade en "blomma". Pelle och blomma hette det alltså hemma hos oss då jag var liten.

Hemma hos oss, då det är den lille som tvingas lyssna på mitt byxprat, pratar vi om pillekuck och pimppi. Pillekuck, jag måste erkänna att jag inte vet var jag och vi hittat det ordet (använder någon annan det?) och pimppi, det är lånat direkt ur finskan.

Så, din tur. Vad heter de här utvalda kroppsdelarna enligt dig?

Mitt flickrum

2012-01-10T16:16:00.002+02:00

En FB-statusuppdatering fick mig plötsligt att dra mig till minnes vilka planscher jag hade på väggarna i mitt flickrum på de glada årtionden då jag var barn.

I och med att det här att blogga och ta digitala foton inte var så väldigt inne på den tiden, så får ni stå ut med att jag bara berättar vilka planscher som etsat sig fast i mitt minne.

Den första planschen som gjorde entre, det var en gigantisk en. En jättebild, klassikern på Elvis iklädd vit kostymmundering och polisonger - just före döden.

Den andra, den förevisade en ytterst hårig Paul Stanley med mycket bar överkropp och oerhört plutande och "erotiska" läppar.

Äh. Jag inser min egen ålderdom och förstår att många måste ta till google för att veta vad jag dillar om.

Mommo säger over and out - före det skall hon bara säga att hon egentligen var hästflicka redan som liten. Hon har ingen aning om hur planscherna hamnade på hennes väggar.

Sluta slänga mat - en första rapport

2012-01-10T10:28:00.003+02:00

Den första veckan av sluta slänga mat i det här årets tappning ligger i historien. Det är dags att kavla upp ärmarna och avlägga rapport.

Det som åkte i matsoporna var följande:

- två småburkar barnyoughurt. Burkarna var ett "arv", de åkte hem med oss efter ett julfirande hos svärföräldrarna. Jag lovade, ett par dagar efter bäst före-datum att jag skulle äta upp dem, men gjorde inte det. Slarv och jättedumt av mig.

- en liten hög med trött sallad. Salladen sparades för att läggas in i följande dags dito, men löken hade blivit allt för ilsk under natten i kylskåpet. Ni vet sådär att löken luktar riktigt saligt illa. Det här är mer en "jag försökte faktiskt, men det gick inte".

En rätt okej vecka. En check på hur den första veckan i fjol gick, den ger vid handen att jag slängde en halv burk barnmat. Egentligen gick det bättre i fjol alltså.

Nå, det är som det är. Problemet i fjol var delvis det att den lille inte åt samma mat som vi vuxna alla dagar. Det innebar en del utmaningar vi inte borde stöta på längre. I fjol tampades jag en del med saker som blinkade rött i kylen, det vill säga saker höll p att bli gamla innan jag kom åt att tillreda dem, det borde inte vara ett problem för tillfället i alla fall. En sak jag tänkte satsa på, det är att göra den lilles portioner passligt stora. Inte för att han inte skall få äta så mycket han vill, mer handlar det om att jag är överoptimistisk då jag lassar upp på hans tallrik - och riktigt allt det han inte orkar äta, skall och bör inte jag äta.

Stressmomentet för i år? Kan jag sia i det redan? Jag känner en pockande stress över alla förpackningar maten är packad i, det måste jag erkänna. Lägger alltså till en bonusuppgift åtminstone för mig själv, jag skall försöka köpa så förpackningsfritt som möjligt.

Du då? Hur gick din första vecka?

Två korta

2012-01-09T12:01:00.002+02:00

Såhär en liten bit in på det nya året, är det "roligt" att läsa tidningarnas tips på nyttiga och "goda" snacks man skall ta till då man egentligen bara vill vräka i sig onyttigheter.

Expressen listar till exempel pumpakärnor och solrosfrön som jättenyttiga! och jättebehändiga att ha i handväskan! då matmonstret lyfter sitt fula huvud.

Och man bara jojo, men då de smakar illa. Inte alls som chevré och salta stickor och toast skagen.

Det andra anmälningsärendet är presidentvalet, svettigt svettigt. Är jag, som vanligt, den enda tomten i byn, som inte kan bestämma mig om jag skall taktikrösta eller bara gå på känsla?

Extra-bh sökes

2012-01-09T10:12:00.002+02:00

Damn you, fullmåne.

Natten har gått åt till att försöka sova med en mångalning. Först var vi, den lille och jag, vakna i sisådär två timmar efter midnatt. Sen somnade den kortare av oss och fram kröp en galen Muhammed Ali-kopia - nu komplett i en nyutgåva modell ultimate fighting. Jag tillbragte resten av natten väjandes för armar, ben och skalle.

Nu behöver jag extra-bh för mina ögonpåsar.

***

Skall återkomma till inlägget - och era svar - här under.

Få på käften

2012-01-05T10:28:00.004+02:00

Det hänger lite våld i luften nu.

Rock-Mom skrev om väninnan vars man motiverar det att han slår väninnan med det allra enklaste; det är kvinnans eget fel att mannen slår henne.

I tidningarna kan vi idag läsa om Anna, som fick fira jul på skyddshem, det helt enkelt för att mannen i hennes liv bestämde sig för att lära Anna ett och annat.

Jag har alltid varit tvärsäker i den här frågan. Gå vid första slaget.

Jag har alltid varit alldeles övertygad om att jag skulle gå vid första slaget. Trots att jag inser hur svårt det skulle vara. Tidigare hade det kanske varit lättare, då skulle det bara ha handlat om mig, att skydda mig själv. Men, nu skulle det vara betydligt svårare, skulle jag nu ha en våldsam orsak att gå, då skulle jag samtidigt riva ner en hel familj. Det blir mer att tänka på med barn i familjen. Det blir fler känslor att ta i beaktande.

Vem är jag att påstå något? Jag lever i ett förhållande som absolut inte innehåller våld. Jag har aldrig blivit slagen av en partner.
Men, jag vill ändå påstå. Till vilken kvinna eller man som helst som blir slagen i det förhållande hon eller han lever i, vill jag bara säga det, gå.

Gå genast.

För det blir inte bättre. Det blir bara inte bättre.

Det känns garanterat motigt och du är rädd för att du inte skall få hjälp. Men, det är inte du som skall skämmas, det är den andra som skall stå med skammen. Det finns hjälp att få, men för att få hjälp måste du berätta att du behöver hjälp. Om du själv inte orkar eller vågar ta det steget - be någon du litar på om hjälp - du kan helt enkelt inleda genom att fråga om det som pågår i ditt liv, om det ser okej eller normalt ut i någon annans ögon.

För dig som tycker att din partner är värd en andra eller ente chans, om inte annat så för barnens skull - nej, det är din partner inte. Ditt barn, dina barn behöver dig som levande, inte som död. Att barnet själv inte blir utsatt för våld av din partner, det duger inte som ursäkt. Ditt barn utsätts för våld, det genom att någon våldför sig på dig. Det sätter tillräckligt djupa spår, som kan göra mer ont än ett slag eller två. Våld sätter spår också i ditt barn, för alltid.

Gå, bara gå.

Hur feber ser ut?

2012-01-04T10:11:00.001+02:00

Såhär:

Mia!

2012-01-02T14:37:00.002+02:00

Kommer ni ihåg hur det var förr i världen, långt innan datorer och mobiltelefoner fanns, ibland kunde man höra efterlysningar på radio. Det var oftast på sommaren, då familjer hade gett sig ut på hederliga bilsemestrar, man hörde meddelanden läsas upp på radio.

"Familjen den och den, som tros befinna sig där och där, ta genast kontakt med den och den. Jag upprepar..."

Jag tyckte de här meddelandena var väldigt gripande då jag var liten. På något sätt visste man ju att det inte stod rätt till, att familjen den och den skulle få höra tråkiga nyheter. Nu för tiden undrar jag om det sättet att skicka röksignaler, om det fungerade?

I alla fall, just nu har jag ett meddelande till Mia.

Mia. Stop. På skidsemester i Frankrike. Stop. Jag försöker få kontakt med dig. Stop. Mobiltelefonseländet (min) fungerar inte som den skall. Stop. Paketet kan fortfarande bli ditt. Stop. Jag hoppas att det är okej att jag ringer dig. Stop.

Minne, jag har tappat mitt minne

2012-01-02T12:54:00.004+02:00

Eller, har jag?

Alla andra gjorde bokslut redan i fjol, med inte Micaela för hon började vela.

Velade och velade, jag har väl helt enkelt inte haft tid att sätta mig ner och gå genom bloggen, eller andra anteckningar heller dör den delen. Så, jag designar min helt egen genomgång, jag tager det jag hafver och nämner det jag på något sätt lyckas minnas. I en oerhörd kronologisk ordning till en början:

JANUARI
Jag var alldeles knasuppspelt för att vi fick adoptera den lille. Januari gick åt till att skyffla ihop nya papper åt den kortaste familjemedlemmen. Det samtidigt som adoptionen också innebar att året fick en helt ny plan, min återgång i arbetslivet sköts upp och dagisar och sådant fick ligga på is i några månader. Drog igång sluta slänga mat-kampanjen.

FEBRUARI
Vi firade ett år som familj med barn. Det var fortfarande sådär tokunderligt fint att vi är en barnfamilj.

MARS
KRÄKSJUKA! I kid you not, det var det lilla argt brinnande helvetet på jorden. På hjul dessutom, för vi förflyttade oss 300 km mitt under kräkattackerna. Den lille lyckades kräkdemolera en hel släkt (mannens sida, obs!) och vi själva låg hemma som uppstoppade, likbleka surströmmingar. Uh, döden, döden.

APRIL
Att vi överlevde - och blev smala för några dagar - det firade vi genom att åka till Berlin. Berlin - och sällskapet! - var fortfarande bäst! Jag planerade lite för en återgång i arbetslivet och min man planerade det motsatta.

MAJ
Då den lille nu var en utomordentlig turist, så var det ju lika bra att fortsätta, vi tog en tur till Köpenhamn. Med svärföräldrar i bagaget, det ni! Köpenhamn var kallt och fantastiskt fint. Vi planterade en Tivoliskräck utan like i den lille. Det var ett misstag, jag lovar.

JUNI
Tre månaders zusammen-semester inleddes. Jag inledde semestern och min man blev föräldraledig. Det blev ett saligt hängande på landet. Vid midsommar slogs det fast att jag börjar jobba i augusti. Vi donade ett grönsaksland utan like.

JULI
Fortfarande sommar. I efterhand känns det som om solen sken konstant och jag bar på en pikuliten ångest. Inte så mycket för att jag skulle börja jobba, men för att vi skulle sätta den lille på dagis. Vi upptäckte badstranden. Samt att den lille inte hade någon som helst respekt för vatten.

AUGUSTI
Den lille tyckte dagis var kul. Så länge någon av föräldrarna var med. Jag började hänga på jobbet. Eller, jag flöt mest omkring. Sabbade arbetsdagarna för mina forna kolleger. Månaden avrundades med att den lille firade sin andra födelsedag.

SEPTEMBER
Också mannen återgick i arbetet. Innebar heldag på dagis för den lille. Den lille, som tidigare varit frisk som en nötkärna (minus kaskadkräket i våras) inledde sjukdomskarusellen i form av akuta endagsfeberattacker. Jag minns speciellt en dag på jobbet - jag satt i ett inte göra, på ett kalt rum, utan någon som helst koppling till något och undrade vad i all sin dagar hade hänt. Just den dagen fick jag bita mig rätt hårt i läppen för att inte gråta. Känslan av att vara på helt fel ställe, på grund av helt fel saker, var så otroligt tung. Men, det ordnade ju sig. Till min förvåning ringde telefonen och i all hemlighet inleddes processen som ledde till ett nytt jobb.

OKTOBER
Och nyheten om det jobbet, den lanserades i oktober. Som jag annars inte minns så mycket av. Under hösten - också i oktober - har den lille lärt sig prata. Hans kunskaper i de båda inhemska är så otroligt underhållande.

NOVEMBER
Först firade jag in mig själv på ett nytt jobb och sedan firade jag min födelsedag. Jag insåg också att jag kommer att fira en stor del av mina arbetsdagar på landsvägen.

DECEMBER
Oj. Mycket jobb. Och varierande uppgifter. Allt från tal inför krigsveteraner till kröning av lucior. Många saker att lära mig, många nya människor. Mycket roligt. En andra jul med den lille - Brandman Sam och hans bil var en favorit i julklappssäcken. Alltså, det var den lilles favorit. Själv fick jag en underbar klänning som jag bara väntar på att få inviga.

Se oli sitten siinä. Det är försvinnande få saker jag minns såhär då jag rabblar upp allt ur minnet. Men, trots att detaljerna är få, så är det ändå ett år jag kommer att minnas med gläjde och kärlek. Samtidigt vill jag passa på att tacka er alla som hänger med och läser, ni är bäst och finast.

Vad klär du dig i om natten?

2011-12-30T22:06:00.002+02:00

Jag vet inte om jag sagt det någon gång, men i tiderna funderade jag rätt mycket på hur fiilisarna skulle ändras då bebis blev till barn. Det var, i mitt fall, på något sätt självklart att falla rätt pladask för den bebis som flyttade hem till oss. Jag funderade en del över hur det skulle kännas då bebis blev till den lille.

Jag har alltid haft lite svårt för barn på några år. Inte haft speciellt mycket gemensamt med dem.

Men, herrijösses så det är roligt. Först väntade jag på att den lille skulle lära sig gå, jag såg fram emot att kunna gå ute med honom. Nåväl, som det karriärmonster jag är (not), så började jag vänta på att den lille skulle börja prata, det genast då han kunde stå ens lite stadigt på sina krumma stickor till ben.

Och, än en gång. Det är som att bo mitt en på riktigt rolig revy. Som att segla omkring i en skrattsalva.

Den lille är så rolig. Det mesta han säger låter så kul.

Som att han sover i mamamas. Eller "takki päälle", som han också brukar hojta i sängen.

Så är jag så otroligt stolt över att det hos oss också heter "lepp" då man behöver lite hjälp på traven.

Ähää oomenna!

Nu har jag fått nog

2011-12-29T10:25:00.002+02:00

Jag bestämde mig för några år sedan att jag inte skall klaga varken på väder eller på att det är så mörkt om vintrarna i Finland. Det blir ju ändå inte bättre eller på något annat sätt bara för att jag klagar.

Men, nu skall det erkännas, att det var motigt i morse. Jag förde den motsträvige lille till dagis i det som bara var ett mörker. Då jag steg ut genom dagisdörren hällregnade det. Alltså Hällregnade med stort H.

Just i det ögonblicket ville jag bara lägga mig, som ett litet barn, på marken och skrika "jag vill inte mer".

Men, det gjorde jag inte. Ej heller har jag klagat (än) - men, just idag är det svårt att hålla sig.

Ok, det här är som semesterdiabilder

2011-12-28T13:44:00.002+02:00

...för er som inte har barn.

Inspirerad av Linn, som lagt upp ett inlägg med Matheos första streckgubbe, måste jag bara haka på.

Den lille brukar måla en del, också på dagis. En av målningarna vi fick hem, den har också ett namn, som den lille gett bilden.

Och nu vill ni veta vad den heter, ja?

"Olli nuuhkii"

(sv. Olli sniffar)

Om jag har en bild på bilden? Naturligtvis inte (eller jo, målningen finns hemma och det går ju att fota den, men inte just nu).

Red. anm. Olli är namnet på den lilles hund.

Saker vi gör tillsammans

2011-12-28T09:37:00.002+02:00

En fråga, rakt ut i bloggvärlden;

Är någon med på en ny runda av Sluta slänga mat?

Ni vet, efter julhelgerna, med rester och sådant i kylskåp och skafferier, så behöver jag åtminstone lite skärpa mig. Målet är att minimera hushållsavfallet, i synnerhet matresterna.

Vi körde januari i fjol, jag tänkte köra hela våren den här gången.

Och ni bara, har hon blivit den där som slänger all mat hon köper i butiken? Fungerade inte fjolårets variant av Sluta slänga mat alls på henne själv? Jag är fortfarande bättre på att ta tillvara än tidigare, men måste erkänna att det här med att kombinera arbetet med det fullständiga martatänket, det är en utmaning.

Vill du köpa en del av mitt hjärta?

2011-12-27T18:03:00.002+02:00

Ja, det sägs ju att köket är husets hjärta och nu säljer jag och vi en del av det. Köksmöblemang till salu!

Det ser ut såhär:

Strategiska mått på bordet:

Höjd: 71 cm
Diameter: 120 cm (det är fråga om den större modellen)

Stolarna:
Höjd: 76 cm
Du sitter på 40-43 cm:s höjd, stolarna är formade som kupor. Sluter tätt runt stjärten.

Ålder på paketet är sisådär 40 år och det är fråga om modellen "Amigo" som tillverkades för Asko av Artekno.

Möblemanget är, sina år på nacken till trots, i gott skick. Det bor just nu här i Nickby, Sibbo.

Kom och köp! Du får (jojo!) träffa mig, jag kan bjuda på kaffe samtidigt som du hämtar paketet. Observera, nytt kaffe, inte det som står på bordet på fotografiet.

Frågor? I kommentarsfältet eller via epost (adressen hittar du där till höger), tack!

Den tredje mannen i sängen

2011-12-27T11:43:00.002+02:00

Kort rapport om jul.

Min avoga inställning till trots, gav jag vika för mig själv. Den lille - som har en grav hang-up på Brandman Sam - fick en brandbil och ett par brandmän i julgåva.

Och den lyckan. Den lilles lycka över bilen, komplett med slangar och grejer, och snubbarna dessutom! Min lycka över att se den lille så fullständigt absorberad av ett lyckat köp.

Och den lite mindre lyckan över att inse att jag nuförtiden också anses skyldig att sova, inte bara med två riktiga män, utan också med ett par brandmän i plast...

Julfrid!

2011-12-24T12:10:00.002+02:00

Julfriden är utlyst, tänk så underbart det skulle vara om det i alla hem skulle få råda, just det, frid ens under julen.

God, fridfull, jul!

Den nionde presidentkandidaten

2011-12-20T21:34:00.001+02:00

Nickby anmäler den nionde presidentkandidaten, får jag lov att presentera; den lille!

Den lille har en valslogan, det är klart det.

Image is everything.

Det totala nattsvarta

2011-12-20T07:06:00.002+02:00

Jag bestämde mig för ett par år sedan att varken klaga på vädret eller på att det är så mörkt om vintrarna här i Finland.

Nu måste jag erkänna att det håller på att tryta. Det känns som om hösten, man kan ju inte kalla det som pågår utanför fönstret för vinter, består av tusen morgnar beckmörker.

Kombinera de här tusen morgnarna med åtminstone tre proppfulla väskor av något slag, ett nätt och jämt påklätt barn i vagn, och som grädde på moset, lite (hah! liiite) regn.

Julstämning?

Skulle inte påstå det.

Lite spänning i sänghalmen

2011-12-19T14:46:00.001+02:00

Ett tips för alla småbarnsföräldrar som tycker att det råder lite väl mycket ordning, reda och tristess i sängkammaren.

Ta bort spjälorna, staketet ur barnsängen!

Med ens finns det en orsak att sova hundsömn igen!

TGIF

2011-12-17T14:06:00.002+02:00

Den lille lär sig prata i en takt som gör att jag inte hänger med. Jag har sett fram emot att få prata med honom, det är otroligt underhållande att prata med den lille, dessutom underlättar det otrolige mycket. Ett bevis för det är att den lille lyckades formulera meningar som ledde till att vi förstod att vi firade hans första öroninflammation. Lite river det ju i hjärtat, det att vi inte längre behöver tolka bebis-fullvuxen-bebis, det innebär ju att den lille håller på att bli stor. Ibland undrar jag dock var den lille river allt, idag utbrast han i ett väldigt glatt "tänään on viikonloppu, jee"!

Vi måste prata om det här med julsånger

2011-12-16T10:16:00.000+02:00

Trots att jag inte är tusen år gammal, måste jag ändå erkänna följande: jag har väldigt svårt för ”moderna julsånger”.

Julsång skall, i mitt öra, vara den klassiska, till och med gärna plockad ur psalmboken. Det är för mig de riktiga julsångerna, de som på riktigt ger mig julstämning.

De här andra, med början i Whams ”Last christmas”, de får mig att vilja styra bilen i diket.

Aminal names

2011-12-15T19:04:00.003+02:00

(Jo, jag vet att aminal är felskrivet, men det låter så fint, aminal.)

Den lilles "husdjur" har fetfina namn. Följ med här:

Puppekaninen: Jussi
Gunghästen: Kielo
Hästen på hjul: Seppo

Alldeles nyss döptes den tovade musen till Frank.

Ni kan alltid be oss om hjälp då ni är ute efter namn på era bebisar och husdjur.

EDIT: jag glömde det mest självklara. Hunden heter Olli.

Och ljus varde

2011-12-13T13:36:00.003+02:00

Situationer som gör mig alldeles varm i hjärtat.

Det gör mig så glad att jag får vara med på en lista som denna. Och med de vackra orden, dessutom.

Tack finaste ni, det värmer en gammal kvinnas hjärta.

Spännande fenomen

2011-12-12T12:47:00.003+02:00

Tusen år efter alla, strödda tankar om bloggalans before and after.

I fjol var det ett mäktigt rabalder om att fel typer nominerades av än mer fel typer. Vilket ju ledde till att det var ett kiva surr inför galan.

I år, juryn gjorde ett gott urval och inget offentligt knorr förekom gällande de nominerade. Vilket faktiskt gladde mig, innerligt.

Nu knorras det i efterhand över att själva galan var skral. Att det var alldeles för lite festligt, goodiebagsens innehåll var konstigt och inte fick man något pris i pris heller.

Jag vet inte hur det, på riktigt, är i andra sammanhang då folk samlas kring något någon har ordnat. Knarras det lika mycket?
För lite ser det ju ut som att man har det berömda ryggslutet i ansiktet på någon hela tiden då det handlar om bloggpriset.
Är det på grund av ankdammen, beror det på att X3M är en av medarrangörerna eller vad är det som gör att det här initiativet får så mycket skäll?

Inte för att jag är något Guds bästa barn, men jag fick aldrig ens för mig att jag skulle klaga varken inför eller efter festligheterna. Inte var jag nominerad, jag fick en goodiebag, jag hann prata med en del och jag inte alls prata med alla och jag betalade för den läsk jag drack och jag gick hem innan jag blev utslängd. Jag gick på fest helt frivilligt och åkte hem precis lika frivilligt - och roligt lyckades jag klämma in där i mellan.

Det är nästan så att jag får lust att ordna vadslagning, vad är det som kommer att pärta mest med bloggpriset 2012?

Om det ordnas någon gala, det vill säga. Med mindre kunde man (jag) få lust att sätta lapp på luckan.

Gubben dråsar in genom skorsten

2011-12-12T10:51:00.002+02:00

Inte för att det händer så många gånger om dagen, men jag får ju frågan "vad vill du ha i julklapp?", och har hittills tyckt att det är en svår fråga att besvara.

Fred. Mat åt alla människor på jorden. Vänlighet. Kärlek.

Jojo, säger alla. Och frågar vad jag önskar mig som går att lägga i presentpapper.

Nu har jag hittat svaret på frågan (och samtidigt konstaterandet "jo, jag är gammal"). Om någon, mot förmodan, vill ge mig en julklapp, så önskar jag mig ett par yllesockor. Jag drar storlek 38.

Du då? Finns det något du verkligen önskar dig i julklapp?

Utmaningen

2011-12-10T14:03:00.002+02:00

Jag hoppas jag inte låter pretto, men jag försöker rasta den lille utomhus i någon timme de dagar vi är lediga (ja, han får gå ute också andra dagar, men då är det oftast någon annan som ansvarar för utomhusandet).

Med farmors (och alla andra gamla människors) visdomsord rungande i örat (det finns inga dåliga väder och bla bla blaa) gick vi ut i dag.

Man kan lugnt säga att det var en utmaning. Jag fick skärpa mig för att tycka att det var skönt då vinden smekte kinden och det var passligt fuktigt i luften (den blåste som självaste fan var i farten samt hällregnade).

Tycka illa om

2011-12-09T10:58:00.002+02:00

Jag tror att jag lagt ut texten om det tidigare. Men vill återkomma till ämnet nu, det i och med att jag tyvärr ser en försämring äga rum.

Jag är människan som alltid kommer i tid. Alla möten, träffar och avtalade tider - jag är på plats. Inte bara i tid, utan i väldigt god tid. För att jag tycker att det är schysst, jag tycker inte att det är okej att stjäla andras tid genom att slarva omkring och komma för sent.

Men nu, vettni. Under en överskådlig bak- och framtid, så är det försvinnande nära att jag håller på att bli sena-Lena. I flera dagar har det varit alldeles prick på minuten jag dyker upp. Och i dag kom jag alldeles några minuter för sent till en träff. Oerhört genant. Usch.

Inte bra.

Det har sina rutiga och randiga orsaker, det är mycket att stå i, både på jobbet och hemma. Jag är ovan med de längre avstånd jag nu jobbar med och det är en hel del möten och träffar. Till all lycka (och det här bara måste stämma) är det sådant här ståhej under en överskådlig tid.

Men, efter årsskiftet, då är den gamla versionen av mig tillbaka igen. Den version som alltid är i tid, i god tid.

Tummis på det.

(Tummis? Åttiotalet ringer och vill ha sitt uttryck tillbaka.)

Tack för titten!

2011-12-07T16:17:00.002+02:00

Eller, tack för titsen kunde jag också säga.

Medveten om att jag är tusen år sen med min kommentar om galan i måndags. Det var en underbart fin fest och det var alldeles strålande fint att få möta både nya och gamla bekanta.

Ett hej på pränt vill jag speciellt sätta till Melli, Oca och Hanna som var några av de som kom fram och sade hej. Det är så otroligt vackert att få ett ansikte på läsare som känns som vänner. Och så otroligt att det finns människor som känner igen människan bakom texterna (jag är helt kass på sådant)!

Tack för titsen. Vad betyder det då? Jag kan bara säga att jag och mina plastbehag (them artificial boobs, that is) ställde till med en scen, inblandade var Svenskfinlands absoluta bloggdrottningar samt liter och liter av spillt rödvin.

Smaskens.

Kejsarens nya kläder

2011-12-05T09:35:00.002+02:00

Det här med att förbereda sig inför kvällens festligheter.

Pajkvinnan och hennes syster är mer än färdiga med sina förberedelser och jag har inte ens börjat.

I ärlighetens namn har jag ingen koll på vad jag skall ha på mig (mitt enda förslag sköts ner med riktigt hårda skott igår), ingen koll på attiraljer att ha till och sen ingen aning om hur jag skall transportera min kropp från ett ställe till ett annat.

Så, är det okej att jag kommer både naken och naturell? Ni kan ju titta på Pajkvinnan i stället!?!

Det här med att shoppa smått

2011-12-04T14:41:00.002+02:00

Vi är ju överens om att vi undviker stora köpcentrum och inte köper saker och ting ur en kedja?

Ok, men om man ändå måste eller vill inhandla något, stort eller smått, så är ju julen - eller rättare sagt "basarerna" ett ypperligt tillfälle att hitta något som till och med kan vara unikt.

Men, ett litet problem här. Är jag den enda som tycker att det är lite obehagligt med basarer eller riktigt små butiker? Allt hänger ju på humöret och på försäljarens öga för min mottaglighet, men jag känner mig ofta skyldig om jag inte köper något och det känns som om varje försäljares öga naglar sig fast i min rygg, kom till mig! Kom till just mig och köp!

Uh.

Jag låter både krass och kass.

Felstavat

2011-12-03T17:31:00.003+02:00

Jag blir alltid lite fnissig då ordet depression är felskrivet, stavat som deprission. Det låter så prilligt.

Fördelen med att vara skilsmässobarn på sjuttiotalet

2011-11-30T13:08:00.002+02:00

Marica undrar i inlägget under, vad det är för progressiva dockor jag lekt med då jag var liten. Jag skall förklara.

Men, först. Jag är alltså ett skilsmässobarn, ett sjuttiotalsskilsmässobarn.

Det ledde, bland många andra saker, till att jag blev fullkomligt överöst av leksaker. Det var min styvfar som försåg mig med sådana.

Bland annat två dockor. En docka var av den sorten att man kunde lägga in små minilp-skivor i ryggen på dockan. Då dockan hade tutt (napp, för eventuella svenska läsare) i munnen var den tyst, men tog man ur den, så började skivan spela. Som om dockan sjöng. Den här dockan, den hette Anders. För den hade, utöver en skivspelare i ryggen, en pillesnopp.

Sen var det Stefan. Den andra dockan. Som också hade pillesnopp. Att han hade pillesnopp, det var inte lika begeistrande som att han var mörkhyad.

Anders och Stefan, mina favoritdockor. Det är synd att min mamma varit så effektiv att hon städat och slängt bort ett helt sjuttiotal.

Skammens bleka rodnad

2011-11-29T10:09:00.002+02:00

Ja, tanken är inte att jag skall nyttja denna privata blogg för allt för mycket jams om mina mer eller mindre professionella utsvävningar, men just nu är jag tvungen att göra ett undantag.

Jag har nämligen (skriver hon, snusförnuftigt) författat min allra första ledare, per egen hand. Om du har en stund över, eller är annars bara är intresserad av att titta på hur det ser ut, så hittar du min första ledare här.

Erkännas bör, att det fanns en liten tröskel jag måste kravla mig över innan jag fick ut den första texten i ledarformat. Jag, som nu annars tycker att det är rätt lätt att skriva, tyckte helt plötsligt att det kändes så allvarligt att figurerar i ledarformat.

Yrsel

2011-11-28T15:22:00.002+02:00

Jag vet inte hur det är med er, men jag drabbas ibland av tvångstankar om nätterna.

Det är i ett lustigt mellanläge mellan sömn och vaket tillstånd en del (riktigt knäppa) tankar snurrar omkring som den omtalade hamstern i sitt hjul. Oftast är det nog djupare i sömn än i vaket tillstånd de riktigt sjuka tankarna roterar.

Och ni bara, får jag ett exempel?

Nåjo. Härom natten vaknade jag riktigt trött och utmattad och undrade naturligtvis vad det var som brydde min hjärna. Då jag var närvidalag vid medvetande insåg jag att jag legat i flera timmar och funderat om den lille jobbar på annonsavdelningen eller om han är redaktör.

Red. anm. Den lille = min son. Det finns ingen på någon av redaktionerna jag jobbar på som jag kallar "den lille".

Ask me about my life

2011-11-28T11:02:00.000+02:00

...and I will show you this:

Genansen, genansen

2011-11-24T11:01:00.003+02:00

Ok. Nu får ni lov att inte krevera. Om ni kreverar, så lär ni göra det av ett skratt och det är väl kul att gå hädan då man är riktigt glad?

I alla fall. Jag måste erkänna en sak. Jag har en klippbok som handlar om mig själv. Åh, så jag önskade att jag kunde säga att det är min mamma eller någon annan kär släkting som klippt och knåpat, men, så är det inte.

Jag har, med egen hand, byggt på en bok som handlar om mig.

Hur pinsamt är det egentligen, på en skala 1-10? Vem har jag tänkt skall läsa den boken? Det är ju - är jag alldeles övertygad om - ett straff värre än en länga med flyktigt bekantas diaserie från semestern till Kanaljeholmarna. Uh. Skammens bleka rodnad.

Orsaken till att jag drämmer upp kalla fakta om klippboken just idag, det är att det blir lite knepigt att hålla mig ajour med alla klipp om mig själv, det i och med de två egna tidningarna...

I dagens upplaga av ÖN finns jag på sidan 2, 14, 15 och 24.

Hjälp mig lite här, ja?

2011-11-24T09:05:00.002+02:00

Ni vet att jag finner sökorden som leder till min blogg mycket intressanta.

Det händer ibland att jag faller över ord och meningar bland söken, ja, som jag inte ens förstår. Ett exempel ur nattens skörd:

androm till varnagel till yttermera visso

Uh. Det enda jag kan säga är att det låter farligt. Jag skulle undvika det där om jag vore du.

Den allsmäktige

2011-11-23T21:18:00.002+02:00

Som alla andra finländare, diskuterar den lille och jag hur mörkt det är just den här tiden i ett vått november.

Under vår promenad till dagiset denna morgon undrade jag vad vi borde göra för att det skulle bli ljust igen (ja, kanske en lite abstrakt diskussion för en snubbe på dryga två? Eller hans mamma?) - och den lille kom med ett briljant förslag.

Han tyckte att vi kunde tända solen.

Smart, tyckte jag. Och fortsatte genom att undra vem det är som kan tänkas tända solen?

Den lille levererar, blixtsnabbt svaret:

Mamma.

För en liten stund kände jag mig rätt allsmäktig.

Den långsamma transformationen

2011-11-22T10:19:00.003+02:00

Mammor (det gäller kanske pappor också?) får ibland besvara frågan hur de förändrats efter att de blev föräldrar.

Inte för att någon frågat mig detta på länge, men jag tar en runda via ämnet i alla fall.

På ett sätt tycker jag inte att jag förändrats speciellt mycket, jag tänker långt i samma banor, min humor är den samma (med lite fler inslag av kiss och bajs) och jag är fortsatt en hemmamus. Jag tycker fortfarande om att ta ett glas vin och tycker om att hänga på stallet.

Det som har förändrats, jag är verkligen inte den som kan säga att inget förändrats efter att jag blev mamma!, är ändå rätt många saker.

Den mest märkbara skillnaden, som jag egentligen uppskattar mycket, är känslan av att mycket av mina känslor finns utanför min egen kropp. Många av mina känslor är förknippade med någon helt annan än mig. Som jag sagt tidigare, att ha barn, det är för mig som att leva med hjärtat utanför kroppen. Det handlar främst om kärleken, men också rädslan och smärtan. Ni vet det lilla "tänk om", som man så lätt tar med sig.

Samtidigt som jag går omkring och tänker tänk om, tänk om..., så har den lille fört med sig en förmåga att få mig att verkligen finnas i nuet. Inte för att jag speciellt mycket hattat omkring i varken den förflutna eller i det kommande, men nu kan jag verkligen fokuserat bygga legohus i timmar.

Det som förändrats rätt totalt, det är sättet på vilket jag uppfattar nyheter i vilka det figurerar barn. Tidigare hade jag ett rätt litet hum om vad man pratar om då man pratade om en tvååring, men nu, då jag ser att en pappa bränt upp sitt barn med samma födelseår som den lille, då blir jag alldeles flisförtvivlad. Då jag ser att en tvååring, eller vilket barn som helst, irrat runt i skogen i timmar eller dagar vill jag bara gråta.

Att jag, som många andra föräldrar, grubblar en del över dödligheten, min och andras, är en självklarhet.

Sen, allt det andra. Allt det glada, allt det med blott positiva förtecken. Det jag inte såg komma innan jag satt här. Den himlastormande kärleken till en helt ny typ. Mängden skratt som en liten typ för med sig. Innerligheten, samhörighetskänslan i det som är vår nya familj, En familj på tre.

Working girl

2011-11-21T12:17:00.002+02:00

Herredumilde, så tråkig jag är.

Jag har blivit typen som bloggar vardagar, mellan nio och fem.

Är det okej med öppethållningstider på bloggen?

Det var inte jag

2011-11-18T12:55:00.002+02:00

Det var mamma och det var farmor Saga.

Då man får frågan (och det händer ju) vilken är din favoritnågonting, då gäller det att veta svaret.

Fråga: Favoritfärg?
Mitt svar: Grön.

Förklaring; min mamma hade en hel utstyrsel i grön mocka, riktigt hederlig sjuttiotalshippiemundering. Så fin hon var i den dräkten. Jag vet inte om det hänger ihop, men min mammas favoritfärg har alltid varit grön. Nu är det min favoritfärg också. Har varit det länge. Jag tror i alla fall att det är min favoritfärg, men det är svårt att tro att inte mamma har sitt finger med i spelet här,

Fråga: Favoritblomma?
Mitt svar: Liljekonvaljen.

Förklaring; det är farmor Sagas favoritblomma. Då farmor och farfar gifte sig, för ett sjuttiotal år sedan (fatta att de fortfarande är gifta! Tusen tummar upp!) lade farfar foten för en tradition som höll sig så länge det var fysiskt möjligt, han plockade alltid en bukett liljekonvaljer åt farmor då de firade bröllopsdag. Så, jag tycker om liljekonvaljer.

Men, det är inte så lätt att veta alla gånger, tycker jag såhär för att jag tycker såhär, eller är det ett inlärt mönster?

Trafikstockningsåren

2011-11-18T10:07:00.002+02:00

På finska finns ett nätt uttryck. Ruuhkavuodet. Ett ord som skall beskriva de år då det i familjen ingår små barn och jäktande föräldrar som försöker anpassa sig till barn och arbetsliv.

Jag tror jag och vi är inne på något som kanske inte är ett trafikstockningsår, men nog en -höst.

Som uttrycket hette för några år sedan, det är mycket nu. Vardagen ser ut så att den ena åker tidigt till jobbet, den andra för den lille till dagis. Den som åkte tidigt hämtar den lille och den andra jobbar lite senare. Familjen på tre hinner ses (sådär så att alla är vakna) i sisådär ett par timmar om dagen.

Pustpust.

Veckosluten har fått ett skimmer de aldrig hade tidigare. Fast också det skimret består just nu mest av julfest och tingeltangel, på annat ställe än hemma.

Men, det var såhär det ante oss att det skulle bli en tid framöver. Så, vi ser hur det ser ut då den första "deadlinen" kommer mot och kollar om vi måste justera livet.

På tal om rusning i trafiken. Efter att i några omgångar ha suttit i bilköer i Kina, så ter sig alla korta rader av bilar rätt futtiga här på hemmaplan.

Ett kategoriskt nej

2011-11-17T15:45:00.001+02:00

Jag tycker själv att jag är typen som tycker att män och kvinnor kan och skall göra samma saker. Att det inte finns flickgöromål och pojkgöromål.

Men, det finns en sak jag kategoriskt nekar. Ni vet situationen då en sal full med för varandra obekanta personer i något skede skall delas in i grupper, för grupparbete. I det skede en man, eller männen i gruppen tittar på mig och säger "du kan väl göra anteckningar, du som är kvinna har ju så fin handstil" - då ser jag rött en stund och säger kategoriskt nej.

Och ger mig inte. I stället brukar jag ta ledarskapet i vacker hand och delegera skrivuppgiften åt en man i gruppen.

Att fläka ut sitt (och andras!) liv

2011-11-16T14:59:00.001+02:00

Det är ju klokt, i tider av massa extra fritid, att öppna ytterligare en blogg.

Det gjorde jag nu i alla fall. Får jag lov att presentera: Chefredaktören bloggar.

En kortis

2011-11-16T13:29:00.001+02:00

En sak jag har svårt för, det är då folk säger "Väffö?", då de egentligen vill fråga "Varför?".

Är du sur, eller?

2011-11-16T11:47:00.002+02:00

Ni kanske trodde att jag blev så bestört över nomineringarna till Bloggpriset att jag loggade ut, slutade blogga?

Nej, absolut inte, tvärtom! Jag tycker (som om någon nu skulle vara intresserad av vad jag tycker) att juryn har gjort ett gott jobb, åtminstone ser listorna väldigt fina ut i mina ögon. Bred variation, stora bloggar, små bloggar, bekanta bloggar och helt nya bekantskaper - det skall bli väldigt roligt att följa med prisutdelningen.

En sak jag funderade på just innan jag somnade igår, en sak som inte alls hänger ihop med bloggar och nomineringar, är namngivning och dop. Eller, för att vara mer specifik, namn på barn.

En relativt ny trend (är den ny, det vet jag inte) verkar vara att det är grymt hemligt vad barnet kommer att heta. Att namnet absolut inte får läcka innan det är dags för de officiella ceremonierna. Jag undrar varför det blivit på detta viset? Vet någon?

Tanken slog mig just igår, för att jag var med om det fräscha "äh, men ni vill kanske veta vad barnet kommer att heta?" - och det har verkligen inte hänt på länge. Nuförtiden till och med drar jag mig för att fråga om föräldrarna har några tankar kring namnet, det för att jag är så van med en himlande blick och ett hummande om att det berättas först vid själva namngivningen.

Än en sak som är lätt med telefonbarn, de heter nu vad de heter då de anländer.

Du vet att du är en usel bloggare

2011-11-13T15:08:00.002+02:00

...då du ställer till med världens brunch, till och med dukar fint - och sen låter bli att fotografera härligheten.

För att det skall harma oss alla ytterligare, att bildbevis saknas, kan jag berätta att gaffeln verkligen var vid vid detta brunchbord. Allt från färska dadlar till älgkorv till cava och kaffe fanns på bordet.

Att det harmar.

En dag av tårar och besvikelse, eller yet another söndag

2011-11-12T22:55:00.002+02:00

Jag tassar omkring i hemmet, ett par paket ligger undangömda och väntar på att det skall bli i morgon. Mannen i huset har fått okej för en sovmorgon och den lille och jag skall fixa frukost. Viss förväntning i luften. Vi skall fira den andra farsdagen i detta hus.

Trots det innerligt vackra i det enkla faktum att vi inte behöver blunda för också den här högtiden i kalendern, så är det något vemodigt och sorgset som rörts upp i mig. Det är inte så länge sedan vi var tvungna att försöka glömma att det firas dagar för mor och att det firas dagar för far.

Det är fortfarande alldeles för många som inte får fira i morgon. Barnet som växer upp utan sin pappa. Barnet som växer upp med en far som inte är värdig. Pappan som inte vet var barnet är. Morfar som ligger ensam på hemmet och farfar vars barn redan dog.
Pappor som levt så att barnet inte kunde bry sig mindre eller barnet som inte bryr sig fast fadern gjorde så gott han kunde.

Och så alla de som i hjärtat varit pappor så länge hjärtat kan minnas. Pappor utan barn. Pappor som inte får de barn de alltid längtat efter, som de saknar.

Det finns ögonblick då jag studerar den lille och mannen tillsammans, ögonblick som får mina ögon att tåras. Det som gör ont i mig nu, i morgon - då en utvald grupp får fira - är att inte alla har orsak att fira.

Jag när en finne

2011-11-12T12:48:00.002+02:00

Ni har förstås tuggat naglarna av er, i ren och skär förtvivlan över att ni inte fått besked. Besked om vilket språk den lille bamlar nuförtiden.

(Den lille fick stå ut med att höra mig mala på i svenska i ett och ett halvt år, sen var det en väldigt tvåspråkig sommar och nu i höst inledde den lille eran på dagis, ett finskspråkigt dagis.)

Språkligt är det på finska den lille öser ur sig nya ord just nu. Det är allt från kaikki autot mukaan till tämä on väärinpäin. Och så en massa saker och ord jag inte ens förstår. Tala om att man känner sig ute, de har helt egna grejer för sig på dagiset och det är ett detektivarbete att få reda på allt den lille har på hjärtat.

Basspråket, främst mellan den lille och mig, är fortfarande svenska. Basspråk som i att det är de mest använda orden, mat, mjölk, pottan och sådant som fortfarande främst trillar ur den lille på svenska.

Vill man titta på det här med tråkiga ögon, så är svenskan just nu allt det vardagliga och finskan står för allt det nya och roliga (herrejösses, jag blir fortfarande salig och tårögd då den lille pratar något nytt eller kombinerar kul).

Diskussionerna, då alla tre är hemma, blir rätt långa. Oftast går allt enligt svenska-finska-svenska-finska. Sen har jag blivit en hejare på att översätta barnböcker unterwegs, vill jag tillägga.

Två känslor att sätta på burk

2011-11-11T20:56:00.002+02:00

Ok, håll i hatten. Jag har på känn att det här kommer att bli ett fluminlägg utan like.

Det handlar om två specifika känslor, känslor jag gärna skulle sätta på burk. Det roliga med de här två känslorna, de är att de inträffar i speciella ögonblick.

Den första känsla är lycka. En speciell lycka, med starka undertoner av frihet i själen, som jag ibland kan känna då jag kör bil. Och är ensam i bilen. Känslan drabbar mig inte alls alla gånger jag utövar privatbilism, då det händer sker det ofta i kombination med någon bra låt på radion. Just den stunden jag vill få på burk, just i den stunden är jag så lycklig att jag kunde köra rakt in i en solnedgång.

Den andra känslan drabbar mig just i ögonblicket innan jag somnar. Tack vare alla omtumlande händelser den senaste tiden är jag sådär innerligt trött då jag går och lägger mig, och somnar fort. Men ändå, jag hinner både tänka och känna att jag stiger från det vakna in i det sovande, och den känslan, det känns som att falla, är ganska skön. Det känns, på många plan, som om jag tappar kontrollen - och vet att jag bara somnar - och det är en hisnande känsla. Också det på burk, tack.

Nu skall jag gå och färga håret med henna, meditera och ta mig en kropp grönt te innan jag leviterar iväg ytterligare.

Det går bra nu

2011-11-11T08:04:00.002+02:00

Ok, hemlis:

Ni ser rubriken; Chefredaktör vilse i skogen.

I går då jag skulle köra från jobbet (i Lovisa den här gången), hände det sig inte bättre än att jag i glatt misstag tog fel avtag i något skede. Jag kan berätta att det finns riktigt mörka skogar här i trakterna.

Note to self: se till att ha tankat bilden och telefonen då du skall ut på äventyr.

Hur pinsamt som helst, det är därför det stannar mellan oss.

Saker jag inte vill höra talas om

2011-11-10T14:36:00.002+02:00

Jag vill inte höra talas om katter som, helt tydligt, ofrivilligt har hamnat i familjer som tycker att "hej, det här med en söt, liten kissekattunge över sommaren, det är en särdeles fin idé".

Familjer, människor som tar sommarkatter, borde tvingas leva ute i skogen, låt säga allt efter september. Givetvis utan mat, utan tak över huvudet, utan de människor som de egentligen skulle vilja hänga med.

Nåväl. Det som gör det än svårare att höra talas om de här sommarkatterna, jag fick höra talas om en sådan katt idag (den sitter på en främmande trappa och fryser) och min första tanke var, precis som alltid; Den. Katten. Hem. Till. Mig. Nu.

Men, trots att det river i mitt hjärta då jag skriver det, jag kan inte ta hem en katt just nu. Minnet av de två tidigare kattherremännen är inte så läkt ännu.

Men, sommarkatt är inte trendigt sommaren 2012, visst inte?

Imse vimsig Micaela

2011-11-10T09:53:00.002+02:00

Fakta: fjärde dagen på jobb.
Ort: Lovisa.
Dagens upptäckt: huset redaktionen huserar i, har tidigare varit ett konditori. Hyllan för bakverken står kvar, tyvärr sans bakelser.

Att byta jobb är en hurja spännande grej. Som jag sagt så många gånger den här veckan, då jag fått frågan hur det går, att det är ju alltid kul att komma in på jobbet och veta att man är sämst i klassen. Med det avser jag förstås att alla de som jobbar på tidningarna är så mycket större proffs än vd jag är. Annars är det blott och enbart kul.

Och sen ett jösses. Det här med namn på tiotals nya människor. Sen skall jag dessutom kombinera nya namn med rätt uppgifter. Och det bara på tidningarna. Addera ett otal antal personer utanför huset, individer, föreningar, företag och städer - det är rena rama orkanvinden i huvudet just nu.

Men, också det är kul.

Nu, Lovisa. Och ett löfte om Pirjos grill.

Att kommentera folks yttre

2011-11-09T11:01:00.002+02:00

Jag stötte på en människa, en människa som blivit halva sig själv. Fysiskt alltså. Personen i fråga har gått ner så mycket i vikt att man verkligen inte håller på att känna igen människan.

Jag blev lite ställd, märker att jag funderar på vårt möte i efterhand.

Hur skall man, hur vill jag bete mig i situationer som denna? Det känns inte bara okej att klämma fram ett käckt "oj, så smal du blivit!", för då säger man ju också samtidigt "oj, så tjock du var tidigare" - även om man aldrig tänkt på människan som rund, trind eller annat. Ofta så har ju personer som gått ner märkbart i vikt, jobbat otroligt hårt för en förändring och då kanske det skulle vara roligt att få lite feedback på det nya jaget?

Jag, min vana trogen, sade inget. Tycker fortsättningsvis att var och en med sitt och vem är jag att kommentera folks utseende, men, jag grubblar som ni märker.

Hur gör ni?

Lycka är

2011-11-09T09:38:00.002+02:00

... att hitta en isbit, som innehåller den bil du skall köra till jobbet med (med lite brådis i byxan) och veta att det inte finns en isskrapa i bilen.

Den sanne finlandssvensken

2011-11-09T06:58:00.001+02:00

Den lille går omkring hemma och muttrar "många pengar, många pengar".

Jag kunde vara bekymrad.

Men, så länge han inte snapsar eller kräver att få kräftor till morgonmål den här tiden på dygnet är det okej.

Hur man värmer upp

2011-11-08T14:03:00.002+02:00

Ni kommer väl ihåg att det var premiär, första gången ut för dagisfotografering av den lille idag?

Nu har jag, i skrivande stund, ingen aning om hur fotograferingen gick. Men jag kan berätta hur den lille värmde upp.

Genom att rusa genom risiga buskage hela gårdagen. Den lille lär ha varit vild som en skogstokig bandit på dagiset igår. Buskagerusandet ledde till att han ser ut som ett litet Jesusbarn som fått törnekronan nerklämd över kinderna.

Så, det lär vara ett skråmigt barn vi ser på det första, officiella dagisporträttet.

Om det alls blev ett porträtt.

Men, var skall jag ligga då?

2011-11-05T15:25:00.003+02:00

Det är allhelgona vi firar idag, visst?

Hela dagen har frågan snurrat runt i mitt huvud, var skall jag fästas i jord den dag jag dör?

Den släkt jag tillhör, alltså familjen jag vuxit upp i, vi har definitivt ingen familjegrav. Så, ingen fastslagen adress alltså. Möjligheterna är många;

Vasa - nja. Jag har inte bott där på ett tusental år.
Pargas - ja, farmor och farfar kommer att vila där. Men sen finns det inte längre någon orsak att hänga i Pargas då de vilar den sista vilan.
Sibbo - känns kanske mest naturligt nu. Men, vi har absolut noll annan familj här, så vem skulle sen komma med ljus och keikkor?

Nåja, det är nu kanske lite tidigt att fundera på det här idag (fast det sägs att man borde planera begravningen i god tid?), men, vet du var du skall ligga då det blir dags?

(Ett tillägg, jag kommer alltså att ligga i en liten burk och lukta vidbränt, så jag torde vara ganska lättplacerad.)

Tio år av detta

2011-11-04T15:40:00.003+02:00

Så står man då vid ett vägskäl, vänder sig om och tittar över axeln på allt det som varit, och det man ser är allt det roliga, allt det fina som kantade vägen.

Nu, goda vänner, har jag packat ner mina tio år av Rundradioarbete för denna gång. Att det varit en memory lane, det är klart. En rolig sådan, det är de roliga sakerna som strålar starkast då man tittar på dem i retrospekt.

Sara, med den låsta bloggen, skrev ett inlägg om att det rätt tråkigt att läsa bloggar som ser ut som dagens arbets-CV, jag håller med om det, och vill bara konstatera att det har varit en otroligt rolig tid. En tid kantad av hisnande händelser och en väg jag fått promenera med människor, medarbetare som jag nu tar med mig som vänner.

Inte för att någon bett om goda råd, men jag tar ändå med mig en text jag skrev för personalen här på YLE;

Jag försöker leva som jag lär. Jag har alltid mässat för att man sist och slutligen själv alltid bär det största ansvaret för sin egen lycka. Om det, för något som varar lite längre än ett ögonblick, känns som om man borde röra på sig, se vad annat detta livet har att erbjuda – då är det i sista hand enbart man själv som kan göra något åt den saken. Jag tror inte min chef tar illa upp då jag berättar att det var under en diskussion om min framtid på YLE jag fick ett första samtal som ledde till att jag nu kommer att börja på ett nytt jobb.

Så, även om absolut ingen bett mig om några råd alls, så vill jag bara säga det; om det påtar, om det känns som om du gjort allt du vill och kan göra där du är just nu –bryt upp. Det kan ju bli ännu bättre.

Ännu en sak, sen skall jag sluta. Att sluta jobba är, som jag skrev i ett tidigare inlägg, som att dö en smula. Trots att jag upplever att jag alltid fått feedback både på mitt jobb och på mig som person, är jag alldeles överväldigad över all den respons jag fått i och med min avrundade era på YLE. Jag har fått så många samtal, mail och glada utrop i korridoren – samtliga fulla av pepp, respons och feedback på hurudan jag upplevts. Tack för det, allt det tar jag med mig, det kan hända att jag behöver allt det fina jag fått höra i mina kommande utmaningar. Men, spara inte på allt det goda ni har att säga om kolleger och kumpaner till datum för avgång – beröm en kaveri redan idag. Det värmer så otroligt.

Hur vara cool?

2011-11-04T09:31:00.001+02:00

Favoriten bland sökorden just nu, hur vara cool?

Jag önskar verkligen att jag kunde svara på den frågan, jag skulle behöva svaret själv också. Men, tyvärr, du som sökte på just dehär orden, du får surfa vidare.

Under denna sista arbetsdag är jag rätt upptagen med riktigt pillriga grejer, ni vet roliga saker som att flytta information från en telefon till en annan, tömma datorn och sådant.

Så, det blir lite filttofflefabrik en stund framöver.

Skillanden kan ligga i några få ord

2011-11-03T11:39:00.003+02:00

Jag går tillbaka till inlägget jag skrev om avund igår.

Jag vet inte om det är fråga om telepati eller vad det är, men jag fick ett meddelande av en av familjemedlemmarna i familjen i fråga igår. Ett enkelt, mycket vackert meddelande uti vilket jag fick ett tack för att jag vågade fråga hur det stod till i just rätt ögonblick.

Trots att alla mynt har åtminstone två sidor, så just i det här fallet fick jag ett tack för att jag vågade säga det ingen annan hade sagt. Det självklara att man inte måste vara tillsammans om det inte går och ett minst lika enkelt "det är klart att du klarar dig".

Det här som en påminnelse för mig själv, om någon ser ut att vara låg, våga fråga hur det står till.

Dagens korta (obs: småbarnsinlägg)

2011-11-03T09:25:00.001+02:00

Som uppvärmining på just den här dagen: ibland ligger lyckan och den stora lättnaden i en enkel bajskorv.

Meddelande slut.

Vår lille Rainman

2011-11-02T13:50:00.004+02:00

Ni kommer ihåg att jag berättade om den lilles fetischer? Det inlägget är för övrigt oerhört populärt hemma hos oss, alla fetischer (med bild och allt!) på en och samma sida.

Vi kan fylla på den listan nu. Jag var över till dagiset för ett utvecklingssamtal igår. Allt är mer än frid och fröjd, allt går bra, alla är nöjda.

Som tilläggsinformation fick jag höra att den lille, på ett mer eller mindre Rainmanaktigt sätt (min tolkning) fastnat för pyssel med hamapärlor (de lär kallas så, jag hade aldrig hört talas om dem tidigare). Och det är blott och enbart de ljusröda pärlorna som duger.

Mitt stolta modershjärta, ni kan bara tänka er.

Såhär mycket förtjänar jag!

2011-11-02T09:28:00.004+02:00

Igår publicerade information om vem som tjänar mest kosing i vårt land, och hur mycket kosing det handlar om. Jag har inte riktigt fattat poängen med den stora yrsel som uppstår då de här siffrorna publiceras. Nyfikenheten leder in i det, och efter nyfikenheten, är det då avundet som tar över?

På tal om avund. Det är så lite man vet, och ändå tar man sig tiden och orken att gå omkring och sukta efter det någon annan har. Eller rättare sagt, som man tror att någon annan har.

Jag har varit avundsjuk. Under tiden jag och vi väntade barn var jag avundsjuk på ett till och med lite osunt sätt.

I vår bekantskapskrets finns ett par, de träffades för något år sedan. Föll pladask för varandra, flyttade ihop det vackraste av hem. Var sådär otroligt gulliga mot varandra, fixade och donade tillsammans. De var händiga och odlade mer eller mindre hela sitt skafferi själva. Det var synnerligen klart att de förlovade sig och snabbt började vänta barn. Och det gladaste och vackraste, friska barnet föddes.

Som jag var avundsjuk. Den här familjen var spegelbilden jag ville se då jag tittade i vår spegel. Men, jag såg ju allt annat. Den här familjen var och hade allt jag ville ha.

Trodde jag ja.

På ett oerhört smärtsamt sätt gick det upp för mig att allt inte skrevs med plustecken framför i denhär familjen. Tvärtom, bakom allt det ljusgula och soliga fanns ont, smärta och rädsla. Så mycket av det jag inte såg, eller visste om, ledde till att den här familjen inte finns mer.

Och där hade jag gått omkring och varit avundsjuk, levt i den tron att de hade allt jag ville ha. I den mån att jag inte såg det jag och vi hade, som - against all odds - håller än i dag.

Den här fysiska erfarenheten av att det också bakom de blommigaste gardiner och tjockaste plånböcker kan vara riktigt eländigt, den hjälpte mig att sluta vara avundsjuk på det jag inte vet något om. Än en gång, var och en med sitt och jag med mitt.

Utmaning nummer två

2011-11-01T10:30:00.003+02:00

Utmaning nummer ett, den känner ni redan. Det handlar om den lilles allergi mot bebisar. Uäk, tycker den lille om bebisar. Grav allergi. Framkallar gråtattack och rödmosighet hos den lille.

Utmaning nummer två, presenteras härmed. Den lille tycker väldigt illa om stora kameror. I synnerhet kamera up his face. Grav allergi. Framkallar gråtattack och rödmosighet hos den lille.

Nåväl. Nästa vecka är det dags för en premiär, en "det här har du inte varit med om tidigare" i den lilles liv.

Fotografering på dagis.

Ett ypperligt sätt att kombinera utmaning ett och utmaning två.

Kan ni tänka er resultatet (det vill säga fotot, det vi skall rama in och dyrka i all framtid) av ettan och tvåan? Kan ni se hur det ser ut då man försöker bända ner den lille i bänken brevid bebisarna, allt för att köra en kamera i ansiktet på honom?

Cheese, my *ss, tror jag att den lille kommer att säga.

Vad är det jag håller på med?

2011-11-01T08:32:00.002+02:00

Idag var det en sådan morgon. Jag behövde bara nämna dagiset så öppnades alla dammar, en strid ström av tårar. Den lille ville absolut inte gå på dagis.

Nu var det ju inte en fråga om att gå eller inte gå, inte för den lille. Men, jag måste erkänna att det just idag kändes motigt att göra det jag gjorde. En liten släng av vad är det jag håller på med?

Jag vet att det är höstlovet, glada dagar och en långhelg som lett till att vi är ur rutinerna, men ändå. Jag ser fram emot att det här kommer att lätta så småningon, det sägs att det blir lättare. Jag väljer att tro på det.

En olycka i arbetet

2011-10-31T13:35:00.000+02:00

Jag tar hissen ner till första våningen, skall äta lunch med underbara och soon to be fd. kolleger. Står och sjunger för mig själv i hissen, Eric Amarillos "Om sanningen skall fram". Oförhappandes glider dörren upp på fjärde våningen...

Vilket skede i låten jag vrålgnolade på?

"...vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig då, om sanningen skall fram?"

Jag fick inget svar. Det var bara ett moloket hummande i hissen ända ner till ground zero.

Ibland om natten

2011-10-31T11:17:00.002+02:00

Ni vet stunden, ögonblicket innan sov-John far iväg med en?

Det är i just det ögonblicket jag kan drabbas av de stora frågorna i livet. Ett exempel från igår kväll; var hände med Lisa Ekdahl? Vem vet?

Varen icke oroliga, jag sover så gott man gör då man har en i sömnen pratande tvååring brevid sig, men dehär existentiella frågorna väcker mig för en minut eller två.

Den sista veckan

2011-10-31T10:11:00.002+02:00

Vet ni, det börjar dra ihop sig.

Det här är min sista vecka på mitt nuvarande jobb, jag pular med smågrejer som att fylla i hej, jag slutar jobba här-blanketten, försöker få tag i någon som kan ta emot min dator och min telefon och sådana här små praktiska saker.

Det är med ett visst vemod jag gör alla dehär sakerna, det här huset är fullt av möjligheter och de bästa av människor, men ändå. Ändå känns det roligt att packa ihop. Det skall bli oerhört spännande att göra något jag aldrig gjort tidigare, på ett helt nytt ställe, med idel nya människor.

En sak, jag har alltid funderat på det här med den bruna pafflådan i amerikanska filmer. Alltid då medarbetare blir avskedade och har en timme på sig att packa med sig sina saker, så får de allt att rymmas i en liten låda. Obligatoriskt är att porträttet på familjen åker ner sist av allt. Jag har aldrig fattat hur de får allt att rymmas. Senast då jag slutade jobba här skulle jag ha behövt en mindre paketbil för att få allt med mig.

Nu får jag faktiskt allt att rymmas, jag tror inte att jag ens behöver en låda. Och porträttet, ja, det tog jag aldrig med mig till jobbet.

Klockor stannar

2011-10-30T10:59:00.002+02:00

Jag överlevde uppträdandet på bokmässan, det var inget att överleva, det var bara roligt. Efter min och Mickos lilla seans drog vi vidare till exklusiv drinkbar (det händer aldrig mig, att jag drar vidare till en drinkbar, det är därför jag måste nämna det) och planerade vidare bokprojekt. Ett tv-format fixade vi också. Man blir kreativ då man sitter i drinkbaren, jag borde göra det oftare.

Sen är det bara liv som hänt efter det. För att beskriva kontrasterna mellan drinkbaren och livet, kan jag säga att jag just nu veckotvättar, bakar äppelpajer samt sorterar den lilles kläder.

Vitt skilda världar, fina båda två.

Dagens du-måste-läsa

2011-10-28T14:09:00.001+03:00

Dagens inlägg du måste läsa, det hittar du här.

Det är inte rolig läsning, men det är viktig läsning.

Hyfs och pli i bloggvärlden

2011-10-28T13:04:00.002+03:00

Jag har funderat en del över dethär med kommentarer på blogginlägg. Två vinklar, två frågor:

1. Besvarar du kommentarerna du får på din blogg?
2. Då du kommenterar en annan bloggares inlägg, går du tillbaka för att se om du fått svar och/eller för att se hur diskussionen fortsätter?

En professionell gråterska

2011-10-28T10:01:00.002+03:00

Ok, det är en vecka kvar på detta jobbet. Det roligaste jobbet, med de absolut bästa kollegerna och vännerna.

Ett avsked redan idag. Och de första tårarna.

Det kan hända att jag gråter i en vecka.

Jo, jag är en riktig blötfis. Gråter lätt. I synnerhet då någon säger något vackert eller snällt om mig.

Så, behöver du någon som stämmer upp i gråt, låter tårarna flöda i glädje eller sorg. Ring mig.

Ses vi i morgon?

2011-10-27T19:58:00.002+03:00

Jag skall hänga på bokmässan i morgon. Ses vi där?

Mest kommer jag att yra omkring i bokhimmeln med en alldeles för tung väska, stimmig i blicken tack vare alla författare som gör mig alldeles starstruck. Mer detaljerat vet jag att jag kommer att befinna mig vid Edith Södergran-scenen vid halv sju. Kom och säg hej, vettja.

Oh, joy.

2011-10-27T15:07:00.000+03:00

Det roligaste som finns, det är då man pillar och pular med något som (för en gångs skull) krävt avancerad tankekapacitet och ifyllning av tabeller och grejer på the internetz och nätet, uppkopplingen och datorn dör.

Oh, joy.

Fetischer

2011-10-27T11:10:00.002+03:00

Den lille har grava hang-ups, riktiga fetischer.

Här den lilles topp trea på saker som gör honom knasglad:

Trafikmärken, alla fungerar, men Stopmärket är bäst.

Skyltarna som markerar nödutgångar. Den lille ger upp glada illtjut då han ser dehär skyltarna.

Dörrkransar. Den lille går bärsärkagång av lycka då han ser en dörrkrans. I och med att jag inte är dörrkranstypen har jag inte kunnat glädja den lille på hemmaplan, tack och lov finns det både en och annan kransprydd dörr på vårt område. Den lilles mormor hämtade med sig en krans åt den lille häromdagen. Och tro det eller ej, ut åker natipupun, i säng med kransen!

Tig, kvinna

2011-10-27T08:48:00.002+03:00

Ika kommenterar mitt inlägg om Mauri här under. Hur det, då medelålders män betett sig plumpigt, ofta mynnar ut i en diskussion om att vi kvinnor är så överdrivet känsliga, att vi inte har någon humor, att vi inte skall ta saker så allvarligt och att all den välmenta uppmärksamhet vi får, den skall vi - tammetusan - vara tacksamma över.

Fallet med Mauri lille, i det fallet säger kvinnan som utsattes att hon inte blev sårad, men att hon har all förståelse för att någon annan kunde ta illa upp. Och det här är ett typexempel på fall i vilka männen - och en del kvinnor - tycker att det täcka könet inte behöver vara så stingsligt.

Jag vet inte hur jag skall beskriva mig själv - jag är den som tycker att Titgate, sättet mannen betedde sig på är förkastligt. Samtidigt som jag är till och med rå i min humor privat. Jag gör mitt bästa för att hålla dessa sidor på rätt lag i mina olika umgängen. Och det är ju en balansgång, även om jag försöker vara så korrekt som möjligt i de flesta sammanhang, så kan det ju hända att jag beter mig väldigt inkorrekt i någon annans öga.

Men, det här med att kvinnan skall stå ut med den välmenta beundran som mannen serverar oss, ofta med en uppbackning av andra män. Nej, säger jag. Nej, tack.

Jag är inte i en situation att jag, mer eller mindre desperat, behöver bli bekräftad av en man (eller kvinna, för den delen) i en illasittande, glansig kostym.

Memory lane, ett minne ur det förflutna. I tiderna då jag blivit utnämnd till producent eller något annat fint (ironi, högt ärade läsare) här på YLE, fick jag en kommentar av en på den tiden framgångsrik (lite ironi här också) manlig programledare. Han undrade vem av mina förmän jag legat med för att få jobbet.

Jag stötte (nej, verkligen inte stöta på som i den rikssvenska meningen) på den samme mannen i hissen här om dagen. Jag kunde inte låta bli att titta på honom, nuförtiden ser han ut att vara rätt trött, anonym och rätt missnöjd. Skulle jag ha låtit mitt ogina jag skina, skulle jag ha frågat honom det som for genom mitt huvud.

Vem lät han bli att ligga med för att det skulle gå så risigt?

Den offentliga förnekelsen

2011-10-26T12:22:00.005+03:00

Det blåser en pytteliten storm kring Centerns lille, store man, Mauri idag. Mauri har tydligen föreslagit att man kunde "gå bakom skärmen". Och så har man sagt något om brösten på en kvinna och så vidare.

I morse hette det, ur Mauris hörna, att Titgate, det var bara båg, påhitt och dum lögn. Nu, ur samma hörna, hörs det ett vänt "jomenvist, det var nog så det var i alla fall".

Och så här är det för det mesta. Nej. Nej, det stämmer absolut inte, är oftast det första svaret då man i offentligheten skall ställas till svars för sina göromål. Stunden, timmen, veckan därpå, visar det sig att det ibland var just som det föreslogs till en första början. Och så kommer då den "skyldige" framkrypande. Skyldige nu inom citationstecken i och med att man kan bli beskylld för så konstiga och varierande saker i dag.

Min favorit (men en dålig favorit) är typerna som kör (ihjäl andra människor) i fyllan. Först stämmer det inte alls och sedan då det visar sig att det stämmer så är bortförklaringarna (ja, det finns inga riktiga eller bra förklaringar) riktigt dumma. Som att man inte visste att man var full, man trodde att det var okej att halsa en vinare innan man satte sig bakom ratten och att kvällen överraskande blev till morgon.

En annan favorit är "yllätysvauva", men den är lite mer mediafabricerad, så den hör inte hemma här.

Önskas hyra

2011-10-26T09:14:00.002+03:00

Önskas hyra: bebis.
Önskad ålder: 4 mån-1 år.
Placeringsort: Nickby, Sibbo.
Hyresavtal för tiden: bebisen returneras då värdfamiljens barn inte längre är allergiskt mot bebisar.

Erbjudes; värdfamiljen står för bebisens kost och logi. Kläder finns och leksaker och trevlig familj ingår. Rök- och husdjursfri. Ja, samtidigt får bebisens föräldrar semester, långa sovmorgnar och lugn och ro.

Feedback

2011-10-25T21:17:00.002+03:00

Jag får ibland kommentarer om hur jag skriver. Jag blir så glad då någon av er skriver att jag fått er att skratta. Eller gråta också för den delen.

Det är fint med feedback, tack för den!

Får du mycket feedback på din blogg, på ditt sätt att skriva?

En annan fråga, en sak jag funderat på en liten stund här. Nu råkar det sig så att jag känner en och annan typ som fått en eller flere böcker publicerade, och jag har läst en del av dehär böckerna. Och jag tassar lite omkring här nu, och ställer en direkt fråga; vill en författare ha feedback på boken av vanliga, dödliga läsare som jag?

Är det okej att, under ett möte på stan, börja rada upp vad man tycker om boken?

Det här med tassandet, jag kan ju bara ana mig till hur mycket det ligger i en bok, inte bara jobbet, känslorna dessutom. Så, min tröskel för att feedbacka en book är hög. Det känns inte okej att bara kort konstatera att den var bra, eller okej och så var det med den saken. Det känns som om man borde kunna prestera lite mer då man står öga mot öga med författaren.

Jag bara, hur skall man göööra?

Ja, ut med det nu bara!

Jag måste be om ursäkt

2011-10-25T13:45:00.002+03:00

...och vanan trogen, gör jag det i offentligheten.

Innan den lille började på dagis, tyckte jag i ärlighetens namn att det här med att alla barn blir akut jättesjuka precis hela tiden på dagis, att det lät lite överdrivet.

Den lille har alltid varit frisk som en nötkärna.

Tills han började på dagis. Den lille klarar sig rätt bra, lite snuva och hosta nu och då, en överraskande febertopp någon gång. MEN! Men, hans föräldrar, de är sjuka för jämnan efter att den lille öppnade kanalerna till smittohärden, aka dagis.

Jag har, utan att överdriva, varit mer eller mindre däckad i två månader nu.

Förlåt. Ni hade rätt, jag hade fel.