torsdag 30 augusti 2012

Ibland är världen för ond

Ibland är världen, eller rättare sagt människan så ond, att jag bara vill lägga mig ner och dö.

Den detaljerade beskrivningen om hur en pappa och hans flickvän dödade en åttaårig flicka senaste morsdag, den får det att vända sig i magen på mig.

Här. Jag vill inte komma med uppmaningen läs!, men det är ju saker som händer på riktigt.

Fy fan. Fy fan. Fy fan.

9 kommentarer:

  1. Det som går ångest och fötvivlan oöverkomlig, det är att jag i mina tankar inte kan låta bli att tänka på barnet, vad det tänker och känner då det här inträffar.

    Det gör så ont att det är svårt att andas.

    SvaraRadera
  2. Det här är en sån där typisk grej där bara ditt blogginlägg får mig att må tillräckligt dåligt för att aldrig någonsin trycka på länken till artikeln.

    Stackars, stackars barn!

    SvaraRadera
  3. Det hemska är att "bara " vid dödsfall kommer dessa fall fram. Hur många sjuka, grymma föräldrar finns det därute?

    SvaraRadera
  4. DET ÄR SÅ SJUKT.
    Du har rätt, man kan inte uppmana nån att läsa, men samtidigt tycker jag det är ens plikt att SE och VETA. Inte vika undan med blicken.
    Härbärgera det, för det har hänt och händer hela tiden.

    SvaraRadera
  5. Usch så vidrigt. Stackars barn, gör mig så ont.

    SvaraRadera
  6. Som Anna säger: det har hänt OCH HÄNDER H E L A T I D E N. Hjälper inte att blunda, har också vakat mitt i natten, inte fått sömn p.g.a. att mått illa då jag tänkt på detta! Människorna är SÅÅÅ grymma! Denna flicka lider inte mera, men många andra små,oskyldiga barn lider just nu, har gjort det vem vet hur länge och måste stå ut, ja hur länge? Jag frågar mig hur inte dagis, skolan, samhället t.ex. tar blåmärken, saknat hår o.s.v. på allvar. Inte ens efter att flickan varit omhändertagen och på nytt lämnats tillbaka till sina plågoandar. Vi måste bry oss, det är inte normalt att barn går omkring med blåmårken och lossnat hår i år och dar. Nu menar jag då alltså inte blåmärken på smalben eller hårtofsar som dom själv har klippt av... Som fullvuxen är det din skyldighet att ingripa! Det att sen socialen tydligen inte har förmått ta saken på allvar är ofattbart! Vila i frid!

    SvaraRadera
  7. Jag kan inte komma över just den här nyheten. Den förföljer mig överallt i vardagen. Varje gång tankarna på flickans sista stund kommer över mig måste jag andas djupt en lång stund.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är i precis samma situation som du, Maria. Jag kommer inte över den här nyheten, den här flickan är med mig precis hela tiden. Jag loopar det jag bara kan ana mig till vara de sista stunder hon hade i livet. Det är en plåga, och det som plågar, det är att inget av det jag känner kan mäta sig med det hon känt.

      Radera
    2. Alla möjliga saker som vår son gör får mig att tänka på det: Har någon någonsin kramat flickan? Sagt fina saker till henne? Busat och lekt? Och så tänker jag på alla de år flickan lidit. Och sen hennes sista stunder. Och sen vill jag göra hemska, hemska saker med hennes pappa och styvmor. Och sen gråter jag.

      Radera